Utmärkt av Tidöpartierna att lägga ner Sis-hemmen
Tidöpartierna har fattat sitt hittills bästa och viktigaste kriminalpolitiska beslut.
Att Sis-hemmen läggs ner är inte en dag för tidigt.
Nyheten presenterades vid en presskonferens i går som hölls av den moderata socialtjänstministern Camilla Waltersson Grönvall och representanter för övriga partier i regeringsunderlaget.
Utredning tillsätts, Sis-hemmen läggs ner, de ska ersättas med någonting annat, förhoppningsvis någonting bättre.
Detta är utmärkt. Detta borde ha skett betydligt tidigare, regering efter regering har lämnat olycksbarnen åt sitt öde, men nu är det som det är med den saken, det bästa vi kan göra med det som är förflutet och som inte längre går att göra någonting åt är att försöka lära oss av misstagen, det är i varje fall rimligen ett bättre alternativ än att gnälla och peka finger.
De här hemmen har så många problem att det inte tycks finnas varken början eller slut.
Ivo slog för någon vecka sedan larm om att gängkriminella styr en av institutionerna med våld och hot, beväpnade fritagningar av unga mördare har föregåtts av planering inifrån, unga flickor har år ut och år vittnat om att de utsätts för övergrepp ...
Det säger sig självt att en myndighet som får ansvaret för allt från gängens unga torpeder till flickor som skär sig i armarna och säljer sina kroppar har ett uppdrag som är för vittförgrenat.
Visst, förbättringar har skett de senaste åren. Mördarna är inlåsta på speciella avdelningar, de har inte längre tillgång till mobiler inne på anstalterna, en förändring som för övrigt skedde efter att en 17-åring som dömdes för dödsskjutningen på ett gym i Stockholm innan transport till tandläkare ringde männen som någon timme senare fritog honom.
Men problemen är fortfarande stora och under nuvarande omständigheter närmast olösbara.
Sis-hemmen var en god idé en gång i tiden, men det var i ett annat Sverige, ett Sverige där unga pojkar på glid mest ägnade sig åt inbrott och at sniffa thinner och inte åtog sig att för några tusenlappar skjuta ihjäl någon, uppdrag som inte sällan har resulterat i att fel person blivit mördad.
Åklagaren Lise Tamm är utsedd till utredare. Hon är frispråkig har gjort sig ett namn i debatten för orädda utspel, men också hamnat i onåd hos arbetsgivaren och blivit omplacerad av skäl som aldrig sipprade ut.
Det blir nog bra. Tamm har sina fiender och belackare, men det går inte att ta ifrån henne att hon är kunnig och rutinerad.
Hon ska bland annat analysera vilka kärnuppdrag myndigheten i framtiden ska ha, reda ut varför vården av dessa ungdomar har brustit och föreslå åtgärder för hur rättssäkerheten för dessa ungdomar ska stärkas.
Vid presskonferensen kom det fram att utredningsdirektiven har vuxit fram under diskussioner med representanter för barnrättsorganisationer och andra sakkunniga.
Det här är med andra ord inte ett skott från höften, som en del av de utredningarna inom straffrättens område som har sett dagens ljus de senaste åren.
Möjligen säger det någonting om nuvarande regering eller om samtiden eller om någonting annat att det är socialdepartementet och inte justitiedepartementet som framstår som intressantast inom detta politikområde.
Men det finns andra som är bättre skickade än jag att filosofera kring sådana gåtfullheter.
Jag nöjer mig med att konstatera att socialtjänstministern Camilla Waltersson Grönvall må vara något av en politisk doldis, vilket inte hindrar att hon är en av regeringens bättre ministrar.
Hon är i grunden lärare, varit rektor och efter kommunala och regionala politiska uppdrag jobbat sig uppåt.
Noterbart är att Waltersson Grönvall i går visade prov på så pass politisk mognad att hon undvek varje ministers reflex att skylla allt elände på oppositionen utan i stället morrade över ”tidigare regeringar”.
Möjligen beror försiktigheten på att SIS är en myndighet som instiftades under Bildt-regeringen i början på 90-talet, men det är strängt taget en helt annan fråga.