Risken är att fler gör som Sarkozy
Ombord på m/s Island Sky i Medelhavet. Folk rör på sig. Det har de gjort i alla tider och av samma skäl.
Det är intressant att, som jag just nu gör, segla från en Medelhavsö till nästa och på öarna träffa människor som skildrar folkvandringar.
Över Malta, som är ett självständigt rike och medlem av EU, har en våg av flyktingar från Libyen och Tunisien sköljt in. Det hörs inget jämmer över överansträngda sociala resurser – kanske därför att Maltas tapperhet är dokumenterad. Efter andra världskrigets bombardemang tilldelades öns invånare kollektivt Storbritanniens förnämsta tapperhetsmedalj.
På Sardinien, en ö och provins i Italien, någon dag senare fick jag i staden Cagliaris centrum se en skara kineser. Turister? Icke. ”De har”, sa en resebyråanställd, ”slagit sig ner här – och nu säljer de oss billiga kläder”. Bra? Eller dåligt?
På Menorca, Mallorcas stillsamma lilla systerö, fick jag lära mig att befolkningen där under den senaste tioårsperioden ökat med 20 procent. En sensationell fertilitet hos Menorcas kvinnor? Nej, förklaringen var mera alldaglig: unga människor från Sydamerika invandrar för att jobba på öns hotell och restauranger.
Där har ni de tre främsta skälen till att människor rör på sig: 1) De befinner sig på flykt undan krig och elände, 2) de ägnar sig åt handel och 3) de söker jobb.
Det första är en nödvändighet, de två andra är gagneliga.
Förr var det också på det viset. Jag ligger i min koj och läser Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. Om ”Marina Jumper”, det ombyggda trupptransportfartyget med vilket Palme åkte till studier i Amerika, berättar han: ”De närmaste åren efter kriget fick fartyget se de mest skiftande passagerare på sina däck: tyska medborgare som tvångsåterfördes från Japan av den amerikanska ockupationsmakten, brittiska krigsbrudar som gift sig med amerikanska soldater, överlevare från Förintelsen som flydde Europa för ett nytt liv, immigranter på väg till Australien. Under 1947 och 1948 gjorde fartyget tjänst i det växande kulturutbytet mellan USA och Europa och transporterade studenter, forskare, journalister och kulturarbetare fram och tillbaka över havet.”
Så fyllt av optimism. Och världen blev bättre, även för de tio miljoner européer, som i andra världs krigets svallvågor var uppryckta med sina rötter, drabbade av Hitler, hotade av Stalin. I bedrövligt tillstånd befann de sig i rörelse över kontinenten.
Det gick i slutändan bra. Sannolikt därför att i 40-talets slut fanns inga sannfinländare och inga sverigedemokrater med brist på nyfikenhet och sjuklig rädsla för främlingar och inget danskt Folkeparti och inget norskt Framskritts. Det är en skam att ingenstans i Europa är de nationalistiska främlingsfientliga partierna så starka som i Norden.
Men se vad vi uppnådde. Ett någorlunda enat Europa, där vi litar på varandra i sådan grad att vi kunnat genomföra den mest lättbegripliga av alla EU:s reformer, Schengenavtalet, uppkallat efter ett möte 1985 på en flodbåt på Mosel vid den luxemburgska vinbyn Schengen.
Tack vare Schengen kör du från den italienska stövelns tåspets vid Marsala genom åtta länder till Nordkap i Norge utan att behöva lätta på gasen en enda gång för att visa passet.
Totalt är 25 länder anslutna till Schengen och det gränslösa Europa är både rationellt och har inneboende symboliskt värde: vi hör ihop och vi löser problem gemensamt.
Detta goda tillstånd är på väg att bräckas upp. Gamla gränskontrollposter är – åtminstone provisoriskt – på väg att tas ur sina malpåsar. Frankrikes president Sarkozy ställde till skandal genom att stänga gränsen mot Italien, när tiotusen tunisiska flyktingar inte ville stanna i Italien, dit de kommit i skrangliga båtar. Dessa fransk- (men inte italiensk-) språkiga ungdomar ville förena sig med sina redan utvandrade familjer i Frankrike.
Sarkozy riskerar att inte omväljas nästa år. I sämsta populistiska anda vill han nu visa att han är lika främlingsfientlig som Marine Le Pens högerextrema Front National, vilken inte har en enda plats i sitt lands riksdag, nationalförsamlingen, men nästa år kan bli ett av dess största partier.
Därför gränsbommen ner. Risk finns att flera länder följer exemplet.