Om man inte kör vilse får man heller ingenting se
Det är i en paus i packandet, som jag hittar den veckogamla notisen om Rune Söderqvist. Jag läser den och tänker: ”Heja dej, Rune! Du har klart för dig hur det ligger till.”
Söderqvist från Köping är 90 år gammal. Han fortsätter att köra bil. Han försvarar äldres rätt att köra: ”Det finns en myt om att äldre förare kör sämre. Men vi har utvecklat vårt omdöme att bättre hantera svåra situationer än ungdomar.”
Rune är än mera hedervärd, när han står upp för bilkörning som ett av jordens njutningsämnen: ”Jag kör som en engelsk pilot under andra världskriget.”
Wrooom, wrooom! Han får stöd av Sveriges Kommuner och Landstings trafikexpert Jan Söderström: ”En bil är en stor frihet för den som är äldre. Det är en livskvalitet.”
Just precis. Därför sköljer en våg av glädje genom mig, gamle man, medan jag packar.
Behöver jag mera än ett par jeans?
Ska jag smuggla ner min gamla favoritskjorta fast min reskamrat, min oäkta hustru, hatar den för den har sliten krage? Det är väl för tidigt på säsongen för badbyxor?
Jag och kvinnan ska på tur. Torsdag morgon vrider jag om startnyckeln i vår Peugeot diesel årsmodell 1998 med 23 000 mil på mätaren och sätter kurs östvart. Över Balkan med oroshärdar och banditer. Kosovo, Bulgarien, Istanbul. Turkiets Svarta havskust och Georgien, Azerbaijan med Baku vid Kaspiska havet och Armenien med berget Ararat. Minst 500 mil ena vägen, lika mycket tillbaka. Gud vad kul det ska bli!
Kaukasus har varit en vit fläck på min karta. Jag är nyfiken på människorna där. Kan regeringen i Tblisi hålla Putin stången? Finns det i Baku några minnen kvar av Nobel? Jag håller inte, som förr, på att samla länder (jag slutade räkna vid 170) men det är skoj att bräscha för barnbarnen.
Min oäkta hustru är min gps. Eftersom hon har bekymmer redan med begreppen vänster och höger, får vi ofta den glädje som Jolo beskrivit: ”Om man inte kör vilse får man ingenting se.”
Jag njuter av körningen, jag känner spänning inför gränspassagerna; vilka skurkar ska försöka skinna mig på icke-existerande bilförsäkringar och obehövliga visum? Jag stimuleras av tanken att under fem-sex veckor inte ha en tid att passa och aldrig i förväg veta var om aftonen jag söker nattkvarter.
Den franska poeten Charles Baudelaire har sagt: ”Jag reste för resandets skull.” Baudelaire åkte till en hamn eller en järnvägsstation och ropade: ”Vagn, tag mig med! Skepp, smuggla mig bort härifrån! Tag mig långt, långt bort. Gyttjan här är gjord av våra tårar.”
Baudelaire dog 1867 och fick inte ens se en bil. Men som han skulle gillat den. Resa i bil är större frihet än resa på något annat sätt. Bättre än att segla, drägligare än att flyga, snabbare än att cykla. Och tåg ska vi inte tala om. Även i en risig gammal Peugeot. Jag vet visserligen vad motorjournalisten Jeremy Clarkson sagt:
”Lägg er aldrig bakom en Peugeot. Detta därför att alla med en Peugeot vet ingenting om bilar för då skulle de ha köpt något annat. Och eftersom de ingenting vet om bilar vet de heller ingenting om bilkörning.”
Hårda ord. Men jag biter samman. Hur bra bil behöver man förresten?
Jag minns hur jag 1990 åkte tåg genom Mongoliet på väg från Peking till Irkutsk. I kupén satt en ung engelsman och hans gravida hustru. ”Hon får inte flyga”, sa han som förklaring till den långa tågresan.
”Men”, frågade jag, ”hur tog ni er till Kina?”
”Vi tävlingskörde. Rejset London–Peking.”
I andanom såg jag framför mig en vildmarksutrustad Range Rover.
Han bekräftade och tillade: ”Den brakade ihop redan före färjeläget i Dover. Jag ringde min far som har ett litet företag och sa som det var. Han svarade: ’Du får låna springgrabbens bil. Han kommer som en raket så att du kan hänga med tätklungan.’”
Efter en paus kom min kupégranne till poängen: ”Det är en nersliten och misshandlad Ford Escort med blanka däck. Den tog oss till Peking.” Uppe i min provencalska by berättade jag för slaktaren om vår expedition. Han sa:
”Vad gör du om du får punka i Armenien?” Fasen. Det har jag inte tänkt på.