Blommorna har vissnat på minnesplatsen för coronans offer

Minnesplatsen utanför riksdagshuset.

Blommorna är vissna, ljusen har brunnit ut.

Och samtalet med de döda förs i handskrivna brev som har bleknat i de senaste veckornas miserabla väder.

Jag vet inte vad den sorgsna minnesplatsen över coronans offer vid riksdagshuset har att säga oss, men jag tror att den har någonting att berätta.

Möjligen går den att använda som en något högtravande metafor för vår tids rastlösa journalistik som mätt på berättelser om tragedierna i virusets spår börjat jaga vidare mot nya sensationer.

Möjligen går det att frysa ögonblicket och knåpa ihop en lagom populistisk drapa om partiledare som lägger fram stödmiljarder till drabbade branscher i strålkastarljuset från tv-kamerorna men inte orkar släpa sig några futtiga meter till Tage Erlanders plats.

Möjligen är det så enkelt som Ben Andersson säger:

– Vi behöver platser som den här. Vi glömmer så lätt.

Ben Andersson, 55, ville se platsen med egna ögon.

Han är 55 år och pratar utpräglad stockholmska, men så är han också född på Södersjukhuset och uppvuxen i Farsta.

Han tar fram sin kamera, en liten Panasonic Lumix, ”den tål vatten och sand”, och fyrar av några bilder mot minnesplatsen.

– Jag har tagit bilder i 40 år. Jag har sett en hel del. Våld, medlemmar i kungafamiljen, ministrar, utanförskap...

– Jag såg i massmedia att den här platsen fanns och ville se med egna ögon. Det är mycket från denna period vi har anledning att lägga på minnet.

Vi tittar närmare på breven som ligger bland de torkade rosorna. Vittnesmålen, konversationerna med dem som inte längre finns med oss, ropen av sorg och förtvivlan.

”Inte bara siffror” ... ”Med brustet hjärta” ... ”Vem bär ansvaret för det som inträffade?” ...

Det har gått ett par veckor sedan denna improviserade plats skapades av en anhöriggrupp på Facebook.

Tidningar och tv var på plats och gjorde det de ska och övergick sedan till att berätta om Trumps senaste utspel mot Kina och Zlatans återvändande till Italien.

”Rätten till liv” ... ”Syrgas åt alla” ... ”Varför skyddade ni inte våra äldre?” ...

Berättelser som innehåller vrede, frustration, vanmakt, ansvar finns tveklöst att utkräva.

Det är ett märkligt torg, Tage Erlanders plats, så centralt, mellan Gamla stan och riksdagshuset, samtidigt så anonymt och ödsligt.

Människor stressar förbi och vittnesmål från de senaste veckorna är svåra att hitta.

– Jag jobbar bara här ibland, säger en ordningsvakt urskuldande och återgår till sitt kaffedrickande.

– Ledsen, jag hoppar bara in extra i dag, säger kvinnan i glasskiosken.

Trots det centrala läget är platsen anonym och ödslig.

Delar av högvakten, som hållit Stockholms nuvarande och tidigare slott under uppsikt sedan 1523, marscherar förbi. Blå uniformer, hjälmar som ser ålderdomliga och tunga ut.

Två ungdomar, Marven och Nicole, stannar till, tittar. De går på Odengymnasiet i Hägersten och har de senaste månaderna studerat hemifrån.

– Jag har haft corona. Hade ont i kroppen och kunde inte känna lukter och smak, säger Nicole.

– Det mesta är tråkigt nu, säger Marven.

Ledamotshusets fasad mot torget är täckt av presenning. Huset är gammalt, uppfördes på 1600-talet åt Kungliga myntet, men har byggts om och till flera gånger. Nu renoveras det än en gång.

”Bakom det här planket bygger vi om för framtidens demokrati”, upplyser en stor skylt.

Ja, hur ser framtidens demokrati ut?

I Ungern har ett permanent undantagstillstånd införts, regeringen får fritt ändra i vilka lagar den vill utan parlamentets godkännande.

Beväpnade och maskerade män har protesterat mot coronans restriktioner i kongressbyggnaden i Lansing, Michigan.

I Sverige är, tills vidare, den grundlagsfästa rätten att demonstrera satt ur spel.

Solen går i moln, det börjar blåsa. Det blir nog regn snart. Jag börjar räkna blombuketterna och hälsningarna, de tycks vara drygt 50.

Jag flyttar lite på en ros för att se vad som står på lappen som ligger under den.

”Save Sweden”.