Marilyn Mansons egna ord skrämmer mig
KRÖNIKA En ny dokumentärserie försöker ta reda på vad som döljer sig bakom Marilyn Mansons stygga mask.
Sanningen verkar finnas mitt framför näsan på oss.
”Marilyn Manson: Bakom masken”, som går att se på SVT Play, är den senaste i raden av dokumentärer om Brian Warner, mer känd som musikartisten Marilyn Manson. Den amerikanska chockrockaren anklagas för bland annat grooming, sexuella övergrepp och psykisk misshandel och genom arkivmaterial och intervjuer skildras hans uppgång och fall.
Så sent som för några dagar sedan meddelade åklagarmyndigheten i Los Angeles att utredningen mot Warner har lagts ned på grund av bristande bevisning och att preskriptionstiden har löpt ut. Det förvånar mig inte. Det är svårt att bevisa sexuella övergrepp i nära relationer när ord står mot ord.
Serien ställer dock en sak bortom rimligt tvivel – att alter egot Marilyn Manson inte är en mask utan en skrämmande spegling av en misogyn man som musikbranschen borde ha stoppat för längesedan.
Warner dukar själv fram bevisen i tidigare opublicerat intervjumaterial från tidningen Rolling Stone. Två av hans uttalanden är särskilt alarmerande:
”Jag gillar inte våldtäkt. Jag kallar det kelkamp. Jag föredrar att mentalt bryta ner kvinnan tills hon inte har nåt annat val än att ge sig själv till mig. Men våldtäkt tar bort allt det roliga. Våldtäkter är för fegisar och latmaskar.”
”De farligaste människorna är kvinnor. Om man låter dem vara det. Jag må vara misogyn, men inte sexistisk. Jag älskar kvinnor. Eller… det är som man säger: jag älskar tuttar, men inte det de sitter på.”
Warner berättar också att han har blivit lika våldsam och otillräknelig som sin far.
Det avslappnade och lediga sättet han säger det på ger mig kalla kårar.
I decennier har Warners chockerande uttalanden ansetts vara en del av ett fiktivt narrativ. Påhittade provokationer i syfte att sälja skivor och konsertbiljetter. Jag har själv använt det argumentet för att rättfärdiga min kärlek till artisten. Till och med när jag som tonåring läste självbiografin ”Den långa vägen ut ur helvetet” från 1998, i vilken Warner erkänner han att han en gång misshandlade sin mamma samt planerade att mörda en ex-flickvän. Till och med när han sa att han varje dag fantiserade om slå in exflickvännen Evan Rachel Woods skalle med en slägga till musiktidningen Spin efter släppet av ”The high end of low” 2009.
När Warners egna uttalanden och erkännanden nu staplas på hög och ses i ett större sammanhang blir jag övertygad om att vi hade fel. Fruktansvärt fel.
Samtidigt framträder en ohygglig bild av en bransch och ett samhälle som blundar för rockstjärnor med rutten kvinnosyn.
”Folk oroar sig för vad min musik gör. Varför bryr de sig inte om vad jag gör?”, frågar sig Warner, som just nu är aktuell med ny skiva och USA-turné, i Rolling Stone-intervjun.
Det är en jävligt bra fråga.
4 x tips: duktiga debutanter och hårresande heavy metal
Hårdkokt heavy metal
Heavy metal-duon Century från Stockholm skivdebuterade 2023 och har redan hunnit göra sig till ett namn på den svenska hårdrockscenen. Uppföljaren ”Sign of the storm” är en oemotståndlig orgie i gitarrsolon som slår ned som blixtar, höftrullande trummor och storslagen tematik, inspirerat av 80-talets våg av brittisk heavy metal. Jag hör också charmiga ekon av Heavy Load och avlidne Ragne Wahlquist.
Debuter som heter duga
Vårt lilla land rymmer många musiktalanger. En av dem är 17-årige Elis Ericson från Stockholm som i projektet Sulphurous Sea utforskar instrumental progressiv rock på ett sagolikt sätt. Lyssna på debuten ”Tadmor”. Missa inte heller Malmö-kvintetten Throne Of Roaches debutalbum ”Chrysalis” som släpps nästa fredag. Ett måste för alla som gillar melodisk dödsmetall med inslag av metalcore.
Tysk svärta med hjärta
På ”Post apocalyptic depression”, som släpps 14 februari, berättar den tyska duon Mantar om hur de mår efter pandemin. Albumet är en rå och uppriktig skildring av ångest och pessimism – låttitlar som ”Pit of guilt” och ”Cosmic abortion” känns rätt talande – i en opolerat primitiv och punksmutsig ljudbild som rör sig mellan olika sorters metal. ”Church of suck” kan mycket väl bli årets bästa låttitel.
Känslosamt och kraftfullt bokslut
På alla hjärtans dag släpps även ”Astral sands”, den fjärde och sista skivan av Novarupta, ett slags kollektivt rock- och metalprojekt under ledning av multitalangen Alex Stjernfeldt (Grand Cadaver med flera). Debuten ”Disillusioned fire” förblir min favorit i skivsviten men ”Astral sands”, där Stjernfeldt gräver djupt i teman som liv och avslut i ett drömskt postrocklandskap, är ett fantastiskt fint farväl.
LYSSNA PÅ SOFIAS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik