Phoebe Bridgers badar fortfarande i färgen blå
Publicerad 2020-06-19
ALBUM På uppföljaren till makalöst hyllade debuten lägger Phoebe Bridgers en hand på din axel och säger att det kommer bli okej.
Alltid med sin motsägelsefulla humor i bakfickan.
Phoebe Bridgers
Punisher
Dead Oceans/Playground
FOLKROCK Ryktet om Phoebe Bridgers debut ”Stranger in the alps” spreds genom nästan nostalgiska former. Så fort man hade hört albumet infann sig en känsla av att man bara måste prata om det, helst med en vän. Singer-songwriterns detaljrika ungdomsnoveller om att bränna skräp på en strand, däcka i en bil och vara så sorgsen att man knappt kan andas spreds vid bardiskar, i mejlkorgar, på Twitter.
Centralt var ett textförfattande där poetiska omskrivningar alltid fick stå åt sidan för råa sanningar. Ovanpå detta: en sällsynt karisma. När jag träffade Bridgers på en festival i Brighton för ett par år sedan var hon just det svartklädda emoväsen med paradoxal gullig humor som lyser så starkt i hennes sånger.
I dag är 25-åringen från Los Angeles den nya folkrockens fixstjärna med supergruppen Boygenius och Conor Oberst-samarbetet Better Oblivion Community Center bakom sig. Ingen nämner henne längre i samma mening som ex-skivbolagsbossen Ryan Adams, efter den kränkande historia som uppdagades i The New York Times i fjol.
Den här gången har Bridgers själv varit med och producerat musiken – som är ett modigt steg bort från den mer renodlade akustiska melankoli som tog henne hit. En försiktig grunge-ton skorrar igenom albumet och klär de skeva historierna utmärkt.
På bild må Bridgers posera bland vintageförstärkare, men främst är hon en högst modern artist. Hennes hemmaklistrade sovrumsvideos och tygelfria berättande är mer nutida indie och rap än klassisk rock och country. Man sitter som på nålar för att höra var berättelserna ska ta vägen på samma sätt som när man läser, säg, Emma Clines roman ”Flickorna”.
Känslan för textmässiga tvärvändningar har knappast bleknat.
”I wanted to see the world/Then I flew over the ocean/And I changed my mind”, sjunger hon i ”Kyoto”, hennes egen lilla ”Lost in translation”.
”I hate your mom/I hate it when she opens her mouth” (”I see you”).
Albumtiteln syftar för övrigt på en person som inte vet när den ska sluta prata.
”Punisher” når inte riktigt lika ofta samma musikaliska spänning som ”Stranger in the alps”. Den saknar nästan helt en ”Smoke signals” eller ”Funeral”, ballader som stannar tiden, men i avslutande ”I know the end” sker också det.
Att musik är terapi må vara en erbarmlig klyscha, men i Phoebe Bridgers fall är det verkligen sant. I hennes sånger håller hon långa sessions med sig själv – och hjälper samtidigt lyssnaren.
Med sin musik förmänskligar Bridgers detta med att vara människa. Lägger en hand på din axel. Säger att det nog kommer bli okej ändå.
BÄSTA SPÅR: ”I know the end”.