Tung gästlista – men ingen självklar succé

Glest mellan pärlorna på hyllningsboxen till Metallica

Publicerad 2021-09-10

Jim James och hans My Morning Jacket får till en lysande version av James Hetfields klassiska ballad ”Nothing else matters” på den nya hyllningsboxen till Metallicas svarta album. Men även Phoebe Bridgers, Kamasi Washington, Jason Isbell och Per Gessle gör fina tolkningar.

BOX Hela 53 artister tolkar Metallica på ”The Metallica blacklist”, hyllningsboxen till 30-årsjubilerande succéalbumet ”Metallica”. Men bara ett fåtal lyckas göra något intressant och eget av låtarna.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
Diverse artister
The Metallica blacklist
Blackened Recordings/Universal

ROCK Inte nog med att Metallica gör en maffig jubileumsbox av 30-årsfirande ”Metallica”, albumet som i folkmun kallas ”den svarta skivan” och på sin tid förvandlade thrash metal från relativt extrem subkultur till något som det gick att fylla fotbollsarenor med och rentav spela i radion.

De bjuder även in kollegor från allehanda hörn av musikvärlden för att tolka de tolv låtarna från skivan i en box om hela 53 spår.

Alla intäkter går till välgörenhet, delvis till Metallicas egen fond All Within My Hand men de medverkande artisterna har också fått välja varsin egen organisation att stödja.

Det går givetvis att ta på sig cynikerglasögonen och se detta som ett svullet egoprojekt dolt bakom ett gott syfte. Samtidigt är Metallica ett megaband och gästlistan rymmer stjärnor som Miley Cyrus, Elton John, Dave Gahan och Chris Stapleton så om den här boxen säljs och strömmas ymnigt händer bra saker i världen.

Succén känns emellertid långt ifrån självklar.

Dels för att sex ”Enter sandman” på raken, eller för den delen sju ”Sad but true”, blir en relativt tålamodsprövande lyssningsupplevelse.

Men inte ens om man plockar låtarna i lösvikt finns det särskilt mycket på ”The Metallica blacklist” som känns speciellt omistligt. En hel del pendlar de facto mellan rent dåligt och tämligen poänglöst. Framför allt det sistnämnda.

Alla förutsättningar fanns för något kreativt intressant då Metallica har ansträngt sig för att bjuda in artister som verkligen borde kunna utmana de här klassiska låtarna.

Men en överraskande stor del av tolkningarna låter förvånansvärt hovsamma och originaltrogna.

Att det blir så med vördnadsfulla lärjungar från den hårda världen som Ghost, Corey Taylor eller Biffy Clyro är en sak. Och det kan givetvis vara så att Metallicas väldigt specifika låtskrivarstil helt enkelt är svår att översätta till exempelvis The Neptunes universum.

Men varför till exempel det annars ofta så begåvade powerpopbandet Weezer nöjer sig med att spela in en i princip karbonkopierad ”Enter sandman” är mest obegripligt.

Inte ens så dokumenterat kreativa artister som St Vincent och Idles lyckas hitta på något särskilt intressant med sina försök.

Några får till det, dock. De råkar dessutom samtliga vara personliga favoriter.

Jason Isbell rullar igång något i Metallica-sammanhang så ovanligt som sväng med en sydstatstwangig ”Sad but true”.

Den frisinnade jazzförnyaren Kamasi Washington plockar fram förlösande soulsinnliga sidor ur ”My friend of misery”.

Och så finns det även en del guld bland de tolv (!) versionerna av ”Nothing else matters”.

Per Gessle (under namnet PG Roxette) utvinner med framgång så mycket pop som det bara går ur Metallicas mest renodlade försök att få en hit.

Phoebe Bridgers laddar James Hetfields hudlösa ballad med sin unika personlighet och skalar av till bara piano, en nära röst och väldigt sköra stråkar.

My Morning Jacket gör i stället en folkrockig uptempotackling som faktiskt inte hade skämts för sig på någon av deras egna skivor.

Det går att förstå varför det här blev en hel box men rent konstnärligt hade sannolikt ett strängt kurerat album varit en bättre idé.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik