De tog över scenen med nya soundet
Sofia Bergström om Metallicas ikoniska ”Black album”
För 30 år sedan låg världen för Metallicas fötter. Med sin självbetitlade skiva, det så kallade ”svarta albumet”, blev de ett band på allas läppar.
Men varken vägen dit eller efter var en dans på rosor.
I början av 1990-talet befann sig Metallica vid ett vägskäl.
Inom hårdrocksscenen var den amerikanska gruppen redan ett namn att räkna med, och de hade dessutom rönt hyfsade framgångar med 1988 års ”... And justice for all”.
Men det var småpotatis i jämförelse med vad Lars Ulrich, trummis tillika självutnämnd ledare, ville åstadkomma. Den unge exildansken hade betydligt större visioner än så för bandet. Samtidigt insåg han, och även resten av bandet, att många av deras tidigare låtar var för långa och komplexa för att slå igenom.
När de gick in i inspelningsstudion vintern 1990 tillsammans med den blivande stjärnproducenten Bob Rock för att spela in sitt femte album var det gemensamma målet glasklart: skapa en lättillgänglig skiva som skulle ta Metallica till toppen.
Den 12 augusti 1991 kom det självbetitlade albumet, som på grund av sitt sobert svarta omslag kom att kallas för ”The black album”, till världen.
Skivan blev en omedelbar kommersiell succé. Redan första veckan såldes den i 650 000 exemplar och några få veckor senare knep den förstaplatsen på amerikanska Billboardlistan.
Slagkraftiga singlar som ”Enter sandman”, ”Nothing else matters” och ”Sad but true” var som skräddarsydda för speltid på radio och MTV och säkrade upp en framtid med stora arenaspelningar inför en allsångssugen publik.
Lars Ulrich, James Hetfield, Kirk Hammett och Jason Newsted blev plötsligt världsstjärnor.
I ett typiskt 90-talshem var skivan lika självklar som lavalampan. Mina föräldrars lägenhet var inget undantag. Skivan gick varmt i högtalarna när jag var nyfödd bebis. Där var ”Byssan lull” blasé. I stället vaggades jag till sömns av ”Nothing else matters”, Hetfields kärlekskranka ballad om när han saknade sin dåvarande flickvän ute på turné.
Senare, under den tuffa tonårstiden på tröskeln till vuxenlivet, blev låtar som ”The unforgiven” och ”My friend of misery” min självklara självmedicinering mot hjärtesorg och utanförskap.
För skivan är så mycket mer än en milstolpe i Metallicas karriär. För människor världen över erbjöd den ett efterlängtat sammanhang och blev en livsviktig inkörsport till hårdrocken. I vissa fall var den en anledning att gå upp på morgonen.
Även för bandmedlemmarna själva fyllde skivan en viktig funktion. Under inspelningen av skivan gick tre av bandets fyra bandmedlemmar igenom mer eller mindre uppslitande skilsmässor. Samtidigt grävde Hetfield betydligt djupare i sig själv som textförfattare. Ett av de starkaste exemplen var och förblir ”The god that failed”, där han blottar sorgen och frustrationen efter sin mors död. Än idag blir jag berörd av hans hudlösa textrader.
Inte heller höll ett ”och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar”-slut på att skrivas in i Metallicas framtid. Ulrich & Co kunde förvisso skratta hela vägen till banken (vilket de troligtvis gör än idag) men runt hörnet väntade också en lång uppförsbacke. Bland annat i form av skrivkramp, interna meningsskiljaktigheter, missbruksproblem, bespottade uppföljare och en hetlevrad kamp med fildelningstjänsten Napster.
Men kvartettens femte skiva har stadigt stått emot tids tand. Till dags dato är albumet, med över 30 miljoner sålda exemplar, en av de bäst sålda skivorna alla kategorier. Den har också tillbringat över tio år på Billboardlistan.
I dag släpps en jubileumsutgåva och tillhörande hyllningsversion – ”The Metallica blacklist” – där över 50 artister, däribland Elton John, St. Vincent och Miley Cyrus, tolkar sina favoritlåtar. Det är också rätt talande för genomslagskraften.
Metallicas genombrott för 30 år sedan är onekligen ett avgörande kapitel i hårdrockshistorien som skapat minnen som många av oss kommer att bära med till graven.
Släppet blev också en vattendelare. Den mer lättsmälta musikaliska inriktningen som förde hårdrocken in i rampljuset, föll långt ifrån alla i smaken. Grungens frammarsch, med Nirvana i spetsen, satte också hårdrockens framtid i gungning.