Gessle tolkar ”Nothing else matters”: ”Inspirerande”
Publicerad 2021-09-10
Per Gessle tolkar Metallicas mest ikoniska ballad på nya hyllningsalbumet. Men han är inte orolig för kritik från ortodoxa hårdrockare.
– Haha, nej. It’s only rock 'n roll but I like it, säger han.
Den 12 augusti 1991 släppte Metallica ”The black album”. Skivan tog bandet från thrash-älsklingar till topplistorna.
Drygt fyra månader tidigare hade det svenska popundret Roxette släppt ”Joyride” och var högst upp i sin karriärs berg- och dalbana.
I år firar båda albumen 30 år.
När listan över de 53 artister som skulle tolka Metallica på mastodonthyllningen ”The Metallica blacklist” offentliggjordes var det kanske framför allt ett namn som stack ut: Per Gessle.
– Jag var tveksam först eftersom jag inte kände till alla låtarna, men när jag fick välja låt på egen hand var det självklart att vara med. Det är såklart en ära att bli tillfrågad.
Varför just ”Nothing else matters”?
– Den gick på radion dygnet runt i början av 90-talet och Marie och jag skämtade alltid om att det skulle kunna ha varit en grym Roxette-ballad. Och det är precis så jag gjort den. Jag har använt mig av de klassiska Roxette-musikanterna. Vi kortade ner låten ordentligt, tillverkade ett helt nytt intro och försökte skapa en atmosfär i tidig 90-talsanda. Vi la till och med in ett typiskt ”roxigt” tonarts-trick. Härligt. Jag sjöng låten tillsammans med våra två Roxette-sångerskor Helena Josefsson och Dea Norberg.
Vad är dess storhet, ur ett låtskrivarperspektiv?
– Den är i grunden en grymt bra poplåt. Snygg och effektiv ackordföljd med några små oväntade vändningar. Starka melodier som man kan töja på. Känslig text som är öppen för tolkningar. Full pott i min bok.
Det är ju trots allt en av Metallicas mest aktade ballader. Hur var det att ta sig an just den?
– Väldigt inspirerande. Från min sida var det såklart viktigt att göra den på mitt sätt utan att direkt bry mig om, eller härma, originalet. Det var själva låten jag ville jobba med. Jag ville göra en Roxette-produktion av den. Nothing else mattered.
Några farhågor för eventuella reaktioner från renläriga hårdrockare som tycker att du är inne och trampar på helig mark?
– Haha, nej. It’s only rock 'n roll but I like it.
Du hade en period som hårdrocksfan i början av 70-talet med Led Zeppelin och Deep Purple. Vad är din relation till Metallica?
– Det första jag egentligen hörde av Metallica var just ”Nothing else matters” och ”Enter sandman”. Bägge spelades hela tiden, överallt man kom. Det var mitt i perioden då Marie och jag reste som mest runt jorden. Jag har ingen annan direkt relation till bandet.
– Men du har helt rätt. När vi växte upp lyssnade både Marie och jag mycket på Deep Purple, Led Zeppelin, Bad Company och tidiga AC/DC. Och så gillade jag ju Motörhead, glöm inte det!
Har du träffat någon av medlemmarna i Metallica?
– Absolut. Jag har träffat Lars Ulrich flera gånger. Vi har gemensamma vänner både i USA och i Europa. Sist jag såg honom var på en bar mitzvah i New York. Han är en synnerligen trevlig och social person. Han pratar mycket så jag lämnade över honom till min fru efter en stund. Hon gillar också att prata.