Greta Van Fleet tar sig vatten över huvudet
Publicerad 2023-07-21
ALBUM Greta Van Fleet är ibland för ambitiösa för sitt eget bästa.
En stor del av materialet på tredje albumet ”Starcatcher” känns överarbetat.
Greta Van Fleet
Starcatcher
Lava/Republic/Universal
ROCK Greta Van Fleet hade kunnat ta den enkla vägen efter framgångarna med sin debut, sex år gamla dubbel-ep:n ”From the fires” som belönades med en amerikansk Grammy för bästa rockalbum. I stället för att göra som många andra hajpade akter och bjuda in utomstående låtskrivare i jakten på snärtiga poprock-slamdunkar har Michigan-kvartetten simmat motströms med ambitiösa konceptalbum och låtar som har tänjts ut långt längre än branschstandardens tre minuter. Som hade de blivit allergiska mot den hitsdrivna 70-talsrocken de först slog igenom med.
För varje släpp har beröringspunkterna med Led Zeppelin, som de ständigt jämförs med, dessutom blivit färre.
Det har dock inte hindrat Greta Van Fleet från att fortsätta röna stora framgångar. Den proggiga ”The battle of garden’s gate” toppade trots allt diverse Billboard-listor och bandet fortsätter att sälja ut några av världens största arenor.
Uppföljaren ”Starcatcher” är ännu ett Greta Van Fleet-album som till stor del utspelar sig i ett parallellt universum (pressreleasen fullkomligen dryper av frustrerande flummiga formuleringar).
Men de spirituella reflektionerna om visa ledare, livet, döden, mörker, ljus och Gud vet vad flyger ofta rätt upp i kosmos och försvinner i tomma intet. Här finns få textrader som fastnar innanför pannbenet.
Det kan också bero på att Josh Kiszka ofta ylar fram stavelser i stället för regelrätta ord. I hysteriskt intensiva ”Runway blues” och ”Falling sky”, som bär lite för stora likheter med Led Zeppelin, är skriksången rentav smärtsam att lyssna på. Sångaren behöver inte bevisa att han har en ovanligt brett omfång, det vet vi sedan tidigare.
Musiken är mer njutbar, om än bitvis överarbetad.
Jake Kiszka kan konsten att komponera medryckande gitarrmelodier. Den delvis akustiska insatsen i ”Waited all your life” förtjänar särskilt omnämnande.
Det är uppenbart att den 27-årige gitarristen ännu en gång har blickat mot idolen Jimmy Page för inspiration, det märks redan i öppningsspåret ”Fate of the faithful”. Samtidigt finns här en hunger och ivrighet i de lekfulla rytmerna som i stunder snarare för tankarna till Tom Morello (Rage Against The Machine med flera).
Otippat nog blir en låt om frontmannens förkärlek till jumpsuits och att svepa in sig i tyger med skimrande paljetter skivans starkaste stund. ”Sacred thread”, en återhållsam låt med bandets mått mätt, är en slående påminnelse om deras stjärnpotential.
Jag önskar att vi fick se den här måttfulla sidan av Greta van Fleet oftare.
BÄSTA SPÅR: ”Sacred thread”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik