Greta Van Fleet vacklar mellan vackert och urvattnat

Publicerad 2021-04-16

Greta Van Fleet är en frisk fläkt i den rynkiga rockscenen.

ALBUM Greta Van Fleet är något stort på spåren, men ännu en gång når de inte riktigt hela vägen fram.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Greta Van Fleet
The battle at garden’s gate
Republic/Universal


ROCK För drygt tre år sedan slog Greta Van Fleet ner som en blixt från klar himmel.

Efter debuten ”Anthem of the peaceful army” följde liveframträdande i Saturday night live, imponerande Billboard-placeringar och en glänsande Grammy-statyett.

Men med braksuccén blev kvartetten en större vattendelare än Moses. Vid sidan av hyllningar – från såväl artisteliten som vanliga dödliga – har rockbandet anklagats för att kopiera Led Zeppelins sound.

Visst finns det likheter, ingen tvekan om saken. I stunder låter sångaren Josh Kiszka läskigt likt Robert Plant. Men Janis Joplin och Geddy Lee är lika självklara jämförelser.

På ”The battle at garden’s gate” ryms faktiskt färre flörtar med Led Zeppelin. Snarare vänds beundrande blickar mot proggikoner som Rush och Yes.

Dessutom har de unga amerikanarna, som säkert fick Jimmy Page-riff med modersmjölken, mognat en del sedan sist. Sångaren har beväpnat sig med tysk porrmustasch och ”The battle at garden’s gate” introducerar kraftfullare arrangemang till bandets repertoar.

Blusiga riff i moll, stämningsfulla stråkar och hjärtknipande känsloladdningar av olika slag smeker sinnet i tjusiga låtar som ”Broken bells”, ”The weight of dreams” och ”Stardust chords”.

Och avspända ”Caravel” förför dig vare sig du vill eller inte. De eggande riffen och snuskigt medryckande melodierna är omöjliga att motstå.

Därför är det förbluffande att på samma skiva släppa in taffliga textrader som ”I've seen many people/There are so many people/Some are much younger people/And some are so old”.

Gruppens andra album hade mått bra av ett besök från den stora, stygga saxen. Den håller inte riktigt för en timmes spellängd.

Vacklandet mellan vackert och vattnigt gör slutresultatet blir lika svajigt som Sverigedebuten på Annexet i Stockholm för drygt 2,5 år sedan. Jag säger samma sak som i recensionen från den kvällen: Greta Van Fleet besitter sällan skådad stjärnpotential, men har en hel del kvar att lära sig för att bli riktiga stjärnor.
BÄSTA SPÅR: ”Stardust chords”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Följ ämnen i artikeln