En tredje väg i klimatpolitiken

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Anthony Giddens gillar det där att försöka hitta ”den tredje vägen”, egentligen oavsett vad det gäller. Och visst är det ett sympatiskt drag rent intellektuellt: att försöka komma bortom och förbi politiska låsningar.

På nittiotalet blev denne brittiske sociolog intellektuell världskändis som hovideolog åt Tony Blair. Det var när New Labour var nytt och ”den tredje väg” som då trampades handlade om att varken den gamla vänsterns planekonomi eller den nya högerns marknadsfundamentalism kunde hantera globaliseringen.

Giddens senaste bok ”The Politics of Climate Change” har ett liknande upplägg: varken miljörörelsen, eller marknadsfundamentalismen kan hantera klimatomställningen menar boken och efterlyser i stället, just det: en tredje väg.

I dag finns ingen sådan. Boken börjar rent av i att påstå att det inte finns någon klimatpolitik överhuvudtaget. Med detta menar Giddens att klimatfrågan inte har åstadkommit någon grundläggande förändring av vårt politiska tänkande.

”The politics of climate change” menar att den gröna rörelsen är alltför skeptisk till

traditionell politik för att kunna bilda ett trovärdigt ideologiskt ramverk kring klimatförändringarna. Klimatpolitik borde inte handla om att ”rädda naturen” – naturen kommer att klara sig. Frågan är hur det ska gå för oss människor.

De politiska koncept som kommit ur den gröna rörelsen har lyfts fram utifrån att de varit renläriga i förhållande till den gröna ideologin och inte utifrån hur effektiva de är för att uppnå politiska mål. Giddens efterlyser därför en mer förutsättningslös diskussion kring koncept som exempelvis ”förorenaren betalar” samt ”hållbar utveckling”. Han pekar även ut den gröna rörelsens skepsis till teknik (gällande genmodifierade växter eller kärnkraft) som problematisk.

Nu är det inte bara den gröna rörelsen som boken försöker göra upp med, utan Giddens ställer sig nästan lika kritisk (om än inte riktigt) till EU:s ganska marknadsinspirerade

klimatpolitik. Något förvånande är han väldigt skeptisk till möjligheterna att nå framgång vid klimatmötet i Köpenhamn i höst: ”håll inte andan”, skriver han.

Överlag kritiserar boken internationella klimatmål för brist på just politisk analys. Man sätter upp ambitiösa mål att minska utsläppen, men det finns inga institutioner för hur det hela ska tvingas fram. Allt bygger på att alla länder ska delta och desto fler länder som deltar desto lägre blir den minsta gemensamma nämnaren.

Boken efterlyser politiker som vågar dra ideologiska växlar på klimatutmaningen. Det gäller både en diskussion om lämpliga fram­tida institutioner men även mod att ifrågasätta tillväxten som den i dag definieras.

Som vanligt när Giddens är i farten finns det mycket att diskutera, men att klimatfrågan är alltför omfattande för att lämnas åt miljöaktivister (eller för den delen ekonomer) blir tydligt.

Man kan ha roligare än när Sahlin och Reinfeldt kastar procentsatser på varandra.