Bara ett Palestina kan ge Israel fred

Ingvar Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Enligt vallokalsundersökningarna valdes i går Tzipi Livni, israelisk utrikesminister, till ledare för det regerande Kadimapartiet. Den av korruptionsanklagelser jagade premiärministern Ehud Olmert väntas lämna över någon av de närmaste dagarna.

Kadima bildades för bara tre år sedan som maktbas för den dåvarande premiärministern Ariel Sharon. Olmert fick ta över partiet när Sharon 2006 drabbades av en stroke.

Att partiets framtid nu avgörs av medlemmarna visar att något förändrats. Att valet dessutom faller på en 50-årig kvinna understryker det.

Samtidigt avslöjar valprocessen också något bestående i israelisk politik. Den 50-åriga Livni har sin bakgrund i den israeliska säkerhetstjänsten, Mosad. Hennes främsta motståndare, transportministern Shaul Mofaz, har varit stabschef i armén.

Militariseringen av samhället tycks ständigt närvarande i den israeliska politiken.

Mofaz har under kampanjen framställt sig som en tuffing, som inte skulle tveka inför att använda militärt våld. Livni å sin sida har som utrikesminister redan ett etablerat kontaktnät. I Vita Huset lär George W Bush familjärt kalla henne ”Zipi”.

Kadimas partiledarval kan betyda en möjlighet – kanske den sista – till en fortsättning av den nu nästan på dagen 15 år gamla fredsprocessen. Livni är en av landets förhandlare i kontakterna med palestinierna och förklarade under valrörelsen att den processen måste fortsätta för att ”fastställa Israels gränser”.

Formuleringen är ingen tillfällighet. Under senare tid har själva grunden för Osloprocessen allt oftare ifrågasatts. Sedan avtalet 1993 har alla försök att skapa fred byggt på idén om två stater, en israelisk och en palestinsk.

Den israeliska isoleringen av Gaza, en fortsatt expansion av bosättningarna och inte minst den olagliga muren får allt fler på den palestinska sidan att ifrågasätta om möjligheten till en tvåstatslösning alls står öppen.

I stället har åter idén om en enstatslösning – demokratisk och sekulär som det hette innan Osloavtalet – återkommit. Palestinierna på de områden som Israel ockuperar måste till sist – efter mer än 40 år – ges medborgarskap och demokratiska rättigheter.

En sådan lösning skulle snart underminera Israels ställning som en judisk stat. Sharons beslut att dra tillbaka trupperna och avveckla bosättningarna på Gaza byggde på den insikten, men innebär ingen lösning.

Vill Tzipi Livni skapa säkra och erkända gränser för Israel finns det knappast något alternativ. Det krävs en uppgörelse med en fullvärdig palestinsk stat, och det förutsätter avveckling av bosättningar och att muren rivs.

Kanske ska partiledarvalet ses som ett tecken på att den insikten nu slagit rot bland Kadimas väljare. Det betyder inte att den också kan dominera israelisk politik. För Livni väntar först besvärliga regeringsförhandlingar och, om de misslyckas, en ännu svårare valrörelse.