Hjälp människor ta makten över sina liv

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

På en pressträff i Almedalen upprepade moderaternas partisekreterare Per Schlingmann om och om igen att valet 2010 blir ett ”framtidsval”. Schlingmanns nya skrift som just nu skickas ut i parti organisationen heter också just ”Framtids valet 2010”.

Enligt Schlingmann är diskussionerna om huruvida det är regeringen eller oppositionen som är mest eniga i dag överspelade. Från och med nu kommer det att handla om vad de bägge regeringsalternativen vill med Sverige.

– Så vad vill ni då, frågade Hanne Kjöller från Dagens Nyheter. Och då fick den moderate partisekretaren plötsligt inte fram så mycket med substans.

I sin bok pekar han ut ”sunda statsfinanser” eller ”socialdemokratiska sedelpressar” som den viktigaste konfliktlinjen i svensk politik. Där någonstans verkar moderaternas vision både börja och sluta. Vid statsfinanser som egenvärde. Balans i tabellerna på Anders Borgs skrivbord.

Bortsett från att Tomas Östros mig veterligen inte förespråkar en ekonomisk politik byggd på ”sedelpressar” finns det här en långt viktigare fråga att ställa sig: Pratar vi verkligen om det som betyder något?

Per Schlingmann ställer ”sedelpressar” mot ”sunda statsfinanser”. Oppositionen gör å sin sida allt för att sälja in konflikten ”investera i fler jobb” mot ”fortsätta stå passiva inför arbetslösheten”. Detta har gjort att vi fått en debatt om hur mycket pengar staten bör spendera. Nästan ingen ideologisk debatt om på vad staten bör spendera.

”Jobb” säger alla i kör. Men vilken typ av jobb och från vilka sektorer de bör komma, det får inte plats i förenklade problembeskrivningar om slösaktig Mona mot sparsam Fredrik.

Än mindre debatt förs om vilken roll den stat som ska slösa eller spara (beroende på vem du frågar) bör ha. Och absolut ingen debatt förs om makt. Men det borde handla om är just makt.

Än mindre debatt förs om vilken roll den stat som ska slösa eller spara (beroende på vem du frågar) bör ha. Och absolut ingen debatt förs om makt. Men det borde handla om är just makt.

Den ekonomiska krisen sprider ilska, rädsla och förvirring. Hur kan politiken hjälpa människor att ta makten över sina liv? Den tekniska utvecklingen och krisen sveper undan en gammal tid framför våra ögon, vi behöver politiska partier som kan orientera sig i den nya värld som växer fram.

Men våra politiker pratar helst om system. När Per Schlingmann fick frågan var det enda ideal han kunde komma på ”Sverige som ett skatteparadis för låginkomsttagare”. När Mona Sahlin tidigare under Almedalsveckan skulle berätta om sina visioner, då började hon genast prata om a-kassan.

Uppenbart behöver bägge sidor i svensk politik gå en kurs i att skilja på det där med medel och mål. En viss nivå på skattetryck eller arbetslöshetsersättning är ju inget värde i sig självt. Det kan däremot vara medel för att uppnå det ena eller det andra. Den centrala politiska frågeställningen är ju inte vad en människa har i kronor och ören, utan vad hon kan göra.

Ville våra politiker från höger till vänster ta i den maktfrågan, då skulle valet 2010 verkligen kunna bli ett framtidsval.

Som Leonard Hobhouse skrev: ”Ett ideal är lika nödvändigt för reformisten som ett vedertaget faktum är för den konservative”.