Att se människorna före och efter valet
I valrörelsen kunde vi höra statsministern upprepa orden varje gång de nya reglerna för utförsäkring av sjuka kom upp till debatt.
”Vi ska se människorna”, sa Reinfeldt och fick något grötigt i rösten.
Sedan övergick han till att räkna. Stora tal, många nollor. Lägre sjuktal, färre förtidspensioner. ”Minskat inflöde”, uttryckte Reinfeldt det.
Däremot talade han faktiskt inte om människor, och framför allt inte om de sjuka som drabbats av de nya reglerna och ständigt skiftande besked. Landets statsminister kommenterade inte ”enskilda fall”.
Med ett undantag, den svårt sjuka Annica Holmquist, vars öde spreds genom hennes dotters blogg de sista dagarna under valrörelsen. Här kunde Reinfeldt ge besked i den avslutande partiledardebatten i fredags.
Med hänvisning till den ansvarige på Försäkringskassan förklarade han att han hoppades att Annica Holmquists mycket utsatta situation skulle lösas, ”redan på måndag, faktiskt”.
Den ansvarige statsministern hänvisade till har ett namn, Stig Orustfjord, och är överdirektör. Det var han som i fredags – mycket lägligt – förklarade att det framkommit ”nya omständigheter”, och att Holmquist nog skulle få sin ersättning, om än på annat sätt.
Nu vet vi att det där ingenting betydde. I går meddelade nämligen Orustfjords chef, generaldirektören Adriana Lender att beslutet ligger fast och att det inte gjorts några fel. Dödssjuk eller inte får Annica Holmquist vackert infinna sig på Arbetsförmedlingen för arbetslivsintroduktion om hon vill ha några pengar.
Det kanske ska sägas att Adriana Lender för knappt två år sedan fick sitt jobb, av regeringen.
I grunden är Annica Holmquists fall inte unikt. För tiotusentals människor har de nya reglerna i sjukförsäkringen inneburit osäkerhet, otrygghet och utsatthet. För några hundra har resultatet faktiskt blivit ett jobb. För många fler en förnedrande känsla av att skyfflas mellan byråkratiska system just när man är som skörast.
Det är ett cyniskt system, med förödande följder.
Ändå gör den senaste veckans behandling av Annica Holmquist mig förbannad.
Den visar nämligen hur olika det är att ”se människorna”, före ett val och efter.