Martin Melin är det nya pinsamma Liberalerna
Partiet hatar sossar mer är det hatar rasism
Martin Melins genombrott var snoppmassagen under första säsongen av Robinsson 1997 på Malaysia. Det var inte Sveriges televisions största ögonblick men ett av de mer kända.
Melin följde med sin medtävlande Åsa Vilbäck på massage. Först fick hon mer traditionell behandling men när det var hans tur började massören dra och slita i hans penis.
– Det gjorde ont och kittlade när han drog i snoppen. Men jag bet ihop, sa Martin Melin senare till Expressen.
Sen vann Melin hela tävlingen.
Sedan dess är han en kändis, går på premiärer, syns i vimlet och är känd för att vara just känd. Polis, frånskild från deckardrottningen Camilla Läckberg och författare.
När Carl B Hamilton lämnade riksdagen blev Melin även ordinarie riksdagsledamot för Liberalerna. ”Folkets främsta företrädare” som det står i grundlagen.
Martin Melin har tjänstgjort tidigare, mellan 2022 och 2023 var han ersättare och utrikespolitisk talesperson. Inför en häpen riksdag förklarade han då att Turkiet är en demokrati med fria val.
Det är i sig inget fel på kändisar. Han är inte heller den första Robinson-vinnare som sitter i riksdagen. Även Jan Emanuel Johansson som vann 2001 var länge ledamot för Socialdemokraterna.
Skillnaden är möjligen att Jan Emanuel faktiskt var politiker redan innan Robinson med en lång bakgrund i SSU och kommunpolitik.
Realitykändisar i politiken är inget nytt. I USA var Donald Trumps framträdanden i serien The Apprentice sannolikt hans viktigaste tillgång när han ville bli president.
Trump var känd för att se presidentlik ut, konstaterar hans förtrogne Roger Stone i Netflixdokumentären Get me Roger Stone.
– Tror ni verkligen vanligt folk ser skillnad på en TV-kändis och en politiker?
Trump var inte första TV-stjärnan på presidentposten. Ronald Reagan hade också en karriär som skådespelare, dock var han guvernör i Kalifornien innan han blev president.
Även Volodymyr Zelenskyj var skådespelare och komiker innan han blev vald till Ukrainas president. Han spelade till och med en ukrainsk president i Folkets tjänare. Sedan överträffade verkligheten dikten.
När politik blir allt mer likt TV-underhållning suddas gränserna ut. Idag väljs inte sällan partiledare för att de ”går genom rutan”.
Jag tror Martin Melin kan ha framtiden för sig. Trots snoppmassagen och att han inte verkar kunna så mycket om politik, i varje fall inte om Turkiet.
Samtidigt blir skiftet mellan Carl B Hamilton och Martin Melin laddat med symbolik. Hamilton fick avgå eftersom han krävde Richard Jomshofs avgång och sa sanningen om sin partiledning: Liberalerna kommer att acceptera hets mot muslimer, men gränsen går vid hets mot judar.
Alla vet redan att Liberalerna tänker så, den som exempelvis följt ledande liberaler i sociala medier kan se det med egna ögon.
Hamiltons uttalande var oerhört dumt. Det spelar både antisemiter och islamofober i händerna även om det naturligtvis inte var hans avsikt. Jag förstår att han fick svårt att sitta kvar.
Men det som egentligen fällde honom var nog att han drog fram Liberalernas hyckleri till allmän beskådan. Att alla människors lika värde har ersatts av en skala där vissa människors rättigheter och trygghet väger tyngre än andras.
Det är svårt att hitta en mindre liberal idévärld.
Vad är då kvar av Liberalerna? Partiet för den tänkande borgerligheten. Folkskollärarnas och fritänkarnas parti.
Vill de bara vara en dörrmatta åt Jimmie Åkesson?
Det är svårt att tolka Johan Pehrson på något annat sätt. Och den som kan sin historia vet att det är nu varningsklockorna ringer.
Robert O Paxton, tidigare professor vid Columbiauniversitetet i New York och expert på fascismens utveckling, konstaterar att fascismen aldrig vinner val. Den får makt genom samarbete med konservativa eliter.
I The Anatomy of Fascism (Penguin 2004) slår han hål på myten om att fascismens maktövertagande beror på att de vunnit massorna för sin sak. Inte ens i Tyskland på 30-talet fick fascismen någonsin mer än en dryg tredjedel av väljarna i fria val. Inte ens efter Hitlers maktövertagande fick han majoritet.
Fascismen är en uppifrånrevolution där konservativa eliter, liberaler och näringsliv vill skydda sig från socialdemokrater och vänstern. Det fascisterna har att erbjuda är en folklig höger, en massrörelse som kan vinna arbetarväljare för en politik i direkt strid med arbetarnas ekonomiska intressen.
Men utan stöd från konservativa och liberala eliter kan fascisterna inte åstadkomma någonting. De förblir i opposition. Så har det varit i land efter land.
Tidölaget är alltså ett typexempel på hur borgerlighetens och näringslivets kapitulation inför fascismens maktstrukturer, retorik och tänkande har sett ut historiskt.
Skattesänkningar är viktigare än allas rättigheter. Socialdemokrater är ett större hot än rasister. Och i kampen mot vänstern är alla medel tillåtna – även att använda lagstiftning och statens institutioner för att kväsa och tysta politiska motståndare.
Det må vara lite pinsamt – och kittlande – med kändispolitik, men medan vi tittar på underhållningen går botten ur svensk politik.
Angiverilagar, visitationszoner och avlyssning utan brottsmisstanke är illiberala reformer hämtade från auktoritära stater. Regeringen vill sätta barn i fängelse och dra in människors medborgarskap för att kunna utvisa dem. Nu vill man ändra i ordningslagen för att kunna förhindra demonstrationer och allmänna sammankomster av ganska diffusa skäl.
Alla dessa inskränkningar av våra rättigheter kan missbrukas. Av denna regering eller nästa. Med eller utan Martin Melin.