Som en scen av Tarantino

Två bikers – båda listade bland polisens prioriterade objekt – lastar tillsammans in 70 kilo dynamit i en förvaringsbox mitt i folkvimlet på centralstationen. Sprängkraften är tillräcklig för att utplåna stationen och delar av den omgivande staden.

I en väntande bil finns deras medhjälpare, en hantverkare och en småskojare.

Dynamiten har kvartetten hämtat i ett hyrt hus på landsbygden utanför staden, och hela operationen har övervakats av polisen under – får vi förmoda – stigande misstro.

Lägg till några smarta repliker och det kunde ha varit en scen ur en film av Quentin Tarantino.

Men det är Malmö i torsdags, och det är inte riktigt klokt.

Just sprängattentat tycks ha blivit något av en favoritmetod för den organiserade brottsligheten, inte minst i Sydsverige. Bara förra månaden exploderade flera bomber i Malmö, i trappuppgångar och bilar.

Det är inte så konstigt. De kriminella gängens viktigaste verktyg är just fruktan, och det finns knappast något mer skrämmande än en bombexplosion utanför sin dörr.

Metoden fungerar, det visar sig bland annat i den rapport som Brottsförebyggande Rådet, Brå, publicerade i går. Brå har kartlagt hot mot brottsoffer och vittnen och resultatet låter oss ana ett rättsväsende i problem.

Åtta procent av åklagarna är övertygade om att vittnen eller målsägare utsatts för påverkan, bara under de fyra veckor undersökningen omfattade. De som hotar är ungdomar – som ofta inte ens begriper att de begår ett brott – och män som misshandlar kvinnor och barn. Men hoten kommer också från tungt kriminella i kretsar med anknytning till den organiserade brottsligheten.

Att de flesta hot inte verkställs förtar inte effekten. Vittnen och målsägare påverkas ändå.

Samtidigt menar Brå att självcensur kan vara ett större problem. Inför risken att råka illa ut drar sig människor för att berätta det de vet. Att inte bli inblandad framstår som den smarta lösningen, och det skadar möjligheten att skipa rätt.

Det är naturligtvis inte säkert att kvartetten vid Malmö central planerat att skrämma några vittnen. Det är inte ens säkert att dynamiten verkligen skulle användas i något brott, även om det förefaller troligt. Människor som är ute i hederliga ärenden väljer knappast en förvaringsbox på en centralstation för att lagra 70 kilo sprängämnen.

Det som däremot är säkert är att vi fått ännu ett exempel på hur den spiral som håller den organiserade kriminaliteten igång fungerar. Nätverket bakom de häktade kommer säkert att sakna sin dynamit. Kanske kommer de rent av att sakna sina häktade kumpaner.

Å andra sidan kan samma nätverk räkna in värdet av den publicitet gripandet skapat. För även om scenen från Malmö centralstation inte precis skvallrar om något slags kriminell master mind, så påminner den om att det finns människor som verkligen kan vara farliga.

Och just att vi inte tillåts glömma är förutsättningen för den rädsla den organiserade brottsligheten bygger på.

Följ ämnen i artikeln