S och M måste isolera Åkesson

11 oktober

SD:s inflytande

Det är ingen ond dröm.

Jimmie Åkessons ekonomisk-­politiske talesperson Oscar Sjöstedt berättade flinande om hur tyska nazister han känner sparkade på döda fårkroppar och kallade dem ”Die juden”.

Sen måttade han en låtsas­spark i luften och skrattade lite.

Och Anna Kinberg Batra klarar trots detta inte av att utesluta hans parti som en del av det parlamentariska underlaget till en borgerlig regering?

Hon vill inte ”samarbeta” med SD, säger hon. Men

i Gävle styr Moderaterna trots att Alliansen är mindre än de rödgröna utan att ”samarbeta” med Åkessons parti.

SD röstar ju oftast med Moderaterna ändå, visar en granskning som Gävle Dagblad nyligen publicerat.

Men ingen retorik i världen kan prata bort det historiskt unika om en svensk regering för sin överlevnad skulle vara beroende av ett parti med rötter i nazismen.

Och vadå rötter, förresten?

Oscar Sjöstedt berättar sitt judeskämt för en stor del av SD:s högsta ledning som också figurerar i filmen.

För alla som följt Sverige­demokraternas utveckling kom varken Sjöstedt eller SD-ledamoten Anna ­Hagwalls riksdagsmotion om judar som styr media som en överraskning.

Men den borgerliga ­naiviteten inför SD måste rimligen vara över nu – det man ser är vad man får.

Aftonbladets ledarsida skrev redan före Decemberöverenskommelsen att det största blocket bör få regera Sverige på det sätt Fredrik Reinfeldt tidigare föreslagit. Vi krävde därför att M ­skulle lägga ner rösterna och släppa fram Stefan ­Löfven och hans budget.

De demokratiska partierna har en skyldighet att försvara den liberala demokratins principer och allas lika värde från fascistiska och rasistiska idéer.

På franska används begreppet ”cordon sanitaire”, smittskyddslinje, när demokratiska krafter på detta sätt säger ”hit men inte längre” och isolerar partier som Sverigedemokraterna.

Decemberöverenskommelsen var en sådan smittskyddslinje – men svagt ­borgerligt ledarskap och ­populism inom främst KD bröt sönder den på pappret.

Partierna har dock agerat som om uppgörtelsen fortfarande gäller och ­Stefan Löfven har i allt ­väsentligt ­kunnat ­lotsa sin ­politik ­genom riks­dagen. Inte heller har oppositionen gjort allvar av ­möjligheten att fälla ministrar.

Av de två år Decemberöverenskommelsen i praktiken ­tillämpats kan vi dra ett par slutsatser.

För det första har den fungerat i att isolera SD, de har inte fått igenom ett enda ­politiskt förslag. Däremot har de försämrat samtals­klimatet och fått andra ­partier att ­nervöst snegla över axeln.

För det andra fick ­kritikerna helt fel om att oppositionen skulle ­försvinna i bruset. De ­borgerliga partierna syns, driver sin politik och gör ­livet surt för regeringen ­utan några problem.

Och för det tredje har ­regering och opposition lyckats träffa flera blocköverskridande uppgörelser, som energipolitiken och försvaret.

Slutsatsen är därmed ­ganska enkel, med facit i hand har principen om att låta största block regera fungerat som det var tänkt.

Sverige har kunnat ­regeras trots det parlamentariska läget, ett läge som troligen kvarstår efter nästa val. Varför inte då ge den enda beprövade lösningen ännu en chans?

Om Anna Kinberg Batra inte vill att valet 2018 ska bli en folkomröstning om SD:s inflytande bör hon återigen göra upp om spelreglerna med Stefan ­Löfven.

Vi kan kalla det ”Oktoberöverenskommelsen” om hon vill?