Han är vår tids soldaten Svejk

LONDON. För några år sedan kämpade Hans Blix med väldiga, hala glaciärer. Han var nypensionerad och lycklig och ville ha tid för bergsklättring. Bredvid ishackor och säkerhetsselar hängde mobilen. Någon med FN som uppdragsgivare ringde. Världen ville ha Blix som chef för vapeninspektionen, han hade ju ändå i åratal övervakat all världens kärnindustri, fredlig och militär.

Blix avböjde först och slingrade sig vidare i ismassorna. Rösten från FN insisterade: ”Men något måste du väl ändå hålla på med. Och vapeninspektionen är ett nätt litet deltidsarbete.” Blix, 70, högg till direkt. Deltidsjobbet har förvandlats till världens mäktigaste föreställning: Blix mot Saddam.

– Vad säger Hans Blix, undrar BBC varje kväll och glaciärmannen svarar utförligt och på briljant engelska. ”Han liknar mest en konkursad advokat”, skrev Guardian i ett hyllningsporträtt. Mer av den tappre soldaten Svejk än James Bond. Blix är bara avskydd av USA:s nyreaktionära och en bitter, något bortglömd före detta folkpartiledare.

Jaroslav Hasek skriver om sin soldat Svejk: ”En luggsliten man som inte vet vad han betyder i den nya, stora tidens historia. Han går blygsamt sin väg, besvärar ingen, och besväras inte heller av journalister som ber honom om en intervju. Han har inte satt eld på gudinnans från Efesos tempel, som den där dumbommen Herestratos gjorde för att komma i tidningarna och skolböckerna.”

Så skulle också mötet Blix –Saddam kunna sammanfattas.

Jag hamnade helt nyligen på den väldiga slottsbacken i Edinburgh och spejade norrut mot mitt gamla universitet i S:t Andrews. Inget syntes och jag slapp ifrån en massa onödiga minnen. Så småningom klättrade jag ner och rakt in i det nybyggda skotska parlamentet. Nationalistpartiet tog emot, hyggliga politiker som beskrev sig som svenska socialdemokrater, klart till vänster om Tony Blair. Jag hade velat tala med dem om Ken Loachs senaste film, ”Sweet sixteen”. En svårt drabbande berättelse om en utslagen tonårspojkes dröm att köpa en husvagn till sin mamma, på väg ut ur fängelset.

Allt går åt helvete. Nationalisterna berättade att filmen förbluffande nog inte får visas för ungdomar. Sedan övergick de till att tala om Olof Palme: ”Hans Europa-syn är precis som vår. Han ville skydda de små staterna och kulturerna mot stormakter och federalism.”

Så vackert uttryckt att jag glömde invända.

På Canongate, en gång i tiden svårt överbefolkad slum, ligger The People’s story, ett museum tillägnat den skotska arbetarrörelsen. Röda fanor trängs med återskapade kvinnokooperativ, skränande hamnarbetare och strejkande kolgruvearbetare. Vid ingången finns en liten staty på Keir Hardie, labourpartiets grundare och ganska lik August Palm. Hardie sparkades från sitt arbete i gruvan och svartlistades för att han byggde upp fackföreningsrörelsen. Hans sentida efterträdare Tony Blair för krig med facket, särskilt mot brandmännens. Deras strejk måste knäckas. Tjugo procent av brandarbetarna hotas med avsked.

Blair sa i sitt berömda Malmö-tal från segeråret 1997: ”Modernisera eller dö.”

Keir Hardie är död.

Kampen mellan brandfacket och Blair-regeringen avgörs förmodligen av vem som vinner opinionen. Blairs spindoktorer mot fackets alltmer effektiva mobilisering.

Fackförbundet GMB har inlett en välgörenhetsinsamling till arbetsgivarchefen Digby Jones, som sagt att medborgarnas ekonomi slås sönder om brandmännens löner ökas.

Digby Jones, som känner sig så hotad, har ökat sin egen årslön med 24 procent, till fem miljoner. Ökningen är i kontanter mer än vad regeringen lovat brandsoldaterna.

Själv lägger jag min dagliga pundsedel i brandfackets strejkkassa.

Följ ämnen i artikeln