Jo, det är dags att bli rädd för F-kassan igen
Räkna med att cancersjuka får gå till jobbet
Blogginlägget som skulle förändra valdebatten började i tårar.
”Jag har gråtit. Ja, jag har bölat som ett barn. Jag har traskat varv efter varv runt lägenheten som en rastlös hund. (...)
Idag sa man till min mamma att hon har fyra månader på sig att sälja sin lägenhet. Nu ska jag berätta om de senaste fem åren av hennes liv.”
Det var den 15 september 2010, några dagar innan riksdagsvalet. Författaren kallade sig ”Kvinna med katt”. Bloggen hade det smått absurda namnet ”Klamydiabrevet”. Några större skaror läsare hade den inte, förrän nu.
Egentligen hette kvinnan med katt Emelie Holmquist. Och hon var förtvivlad över hur hennes mamma Annica blivit behandlad.
Den M-ledda regeringen hade efter valet 2006 skurit ner både a-kassan och sjukförsäkringen. De hade även infört en ”stupstock” så efter ett visst antal dagar slutade pengarna betalas ut även om folk fortfarande var sjuka.
Nu föll bilan.
Fem år tidigare hade mamma blivit sjuk, berättade Emelie i bloggen, väldigt sjuk. Det var en fruktansvärd tid. Hon hade åkt in och ut på olika behandlingar. Men våren 2010 blev hon plötsligt istället kallad till arbetsförmedlingen.
”För min mamma är inte dagarna som för dig eller mig. Vad vi kallar vanlig ork, det har inte hon” skriver Emelie.
Hela morgonen innan mötet hade mamman kräkts, skriver Emelie, en bieffekt av sjukdomen. Men Arbetsförmedlingen kunde inget göra, hon var ju sjuk och kunde inte arbeta.
Någon vecka senare kom så beskedet: Annica Holmquist blev utförsäkrad.
”Klamydiabrevet” slog ner som en bomb. Valrörelsen 2010 bytte riktning. Tusentals människor kände igen sig, engagerade sig och delade i sociala medier och på bloggar. Miljoner lyssnade när statsminister Fredrik Reinfeldt själv fick försvara behandlingen av Annica Holmquist i SVT:s stora slutdebatt.
Det gick ganska dåligt.
Att Försäkringskassan skulle driva personer som Annica Holmquist från hus och hem var själva poängen med den så kallade ”arbetslinje” som Fredrik Reinfeldt och Alliansen infört.
Det skulle helt enkelt straffa sig att vara sjuk och arbetslös i Moderaternas Sverige. Det Klamydiabrevet satte fingret på var att det kunde drabba vem som helst av oss. Annica Holmquist hade jobbat trettio år som tandhygienist, gjort rätt för sig och betalat skatt. Nästan aldrig varit sjuk.
Nu blev hon hänvisad till socialkontoret. Och vad många inte vet är att man då måste sälja nästan allt man äger innan man får hjälp, även sin bostad.
Snart är vi där igen.
Regeringen tänker nämligen skära i just socialförsäkringarna. En statlig utredning, ”Sjukförsäkringen i förändring – en utvärdering” blir färdig 2 april.
Exakt vad den föreslår vet vi inte ännu. Men under den förra S-ledda regeringen blev reglerna en aning ner generösa. Stupstocken i den form Reinfeldt införde avskaffades 2015 även om det i ärlighetens namn inte blev särskilt mycket bättre. Många blev fortfarande utförsäkrade efter 180 dagar. Under pandemin kom fler lättnader, bland annat en generösare syn på tidsgränserna.
Enligt uppgifter till Dagens Arena kommer utredaren föreslå att de gamla reglerna återinförs igen. Den skarpare 180-dagarsgräns är på väg tillbaka.
Själva utredningen tillsattes av den förra regeringen men efter valet har utredaren bytts ut. Det blev Per Johansson, professor i statistik, som tidigare förespråkat en mer restriktiv sjukförsäkring. Utredningen är alltså i själva verket ett politiskt beställningsjobb.
Det finns nog anledning att frukta det värsta.
När LO under valrörelsen i annonser påpekade att det skulle bli så här anklagades de av en samfälld höger och borgerliga opinionsbildare för smutskastning och lögner.
”Den 11 september väljer du: Försämrad sjukförsäkring med Ulf Kristersson eller trygghet för vanligt folk med Magdalena Andersson” löd LO:s budskap.
Förra gången blev resultatet att cancersjuka tvingades arbeta och att självmorden ökade. Nu vill Ulf Kristersson återinföra samma politik, skrev LO.
Expressens ledarsida, under politiska redaktören Anna Dahlberg som idag är Ulf Kristerssons statssekreterare, kallade det ”svartmålning” och skrev att ”LO-basen sprider dynga för arbetarnas pengar”.
Det kan vara värt att komma ihåg idag. När samma Anna Dahlberg nu genomför precis det LO varnade för.
”Retoriken är fullständigt vettlös” skrev Expressen.
Nåja.
Det vettlösa var väl snarare om någon trodde att högern och Sverigedemokraterna på riktigt skulle bry sig om vanligt folks ekonomi och vardag.
Sjukförsäkringen är ett av flera exempel. Inför valet lovade Jimmie Åkesson att gå i opposition om Ulf Kristersson skulle skära i A-kassan. Nu gör Tidöpartierna exakt det, till applåder från... Jimmie Åkesson.
– Vissa av våra grupper kommer tappa över två tusen spänn i månaden jämfört med i dag. De pengarna finns inte, det går inte, de marginalerna finns inte i de här familjerna, säger Torbjörn Johansson, LO:s avtalssekreterare, till Arbetet.
Även i tandvårdsförsäkringen är det samma sak. SD lovade i sitt valmanifest att satsa sju miljarder på tandvården. Ett tandläkarbesök skulle kosta lika mycket som att gå till vårdcentralen. Efter valet har de istället försämrat tandvårdsförsäkringen, sparat 450 miljoner, och tagit bort fri tandvård för unga vuxna mellan 23 till 19 år.
”När man går till val säger man en sak innan valet. Sen genomförs valet, så säger man en sak också efter valet” som Johan Pehrson uttryckte saken.
Och när man blir avslöjad anklagar man media eller oppositionen för att ljuga.
Det blir i längden väldigt tröttsamt.
Den bittra sanningen är att högerns ”arbetslinje” nog handlar mindre om ekonomi än om människosyn. Eller snarare två olika människosyner.
I Ulf Kristerssons Sverige jobbar rika människor bättre om de får morötter, mer pengar, låg skatt och stora avdrag. Fattiga människor däremot behöver piskor som sänkt A-kassa och lägre sjukpenning, helst ingen alls.
Det är skillnad på folk och folk.
Och om du inte är rik får du helt enkelt skylla dig själv.