Var vår insamling åt ANC terrorism?
I dag läggs nya terrorlagen fram, tyvärr
Idag överlämnar regeringen den nya terrorlagen till riksdagen. Den har brett parlamentariskt stöd och kommer att antas.
Inte minst för att Turkiet kräver det för att godkänna vår ansökan till Nato.
Ledamöterna i riksdagen sitter därmed i ett politiskt skruvstäd. Det är synd, för den nya lagen ser ut att vara riktigt dålig. Eller med ett annat ord: farlig.
Lagrådet, de höga jurister som granskar ny lagstiftning i Sverige, säger sammanfattningsvis att den nya terrorlagen är för luddig och kan användas till lite vad som helst. Ingen går säker, inte ens journalister som bevakar terroristorganisationer.
Dessutom är den riktigt uselt skriven. Orden ”terroristorganisation” och ”terroristorganisationen” nämnas tre gånger i första stycket.
Lagrådet ”ifrågasätter” om det verkligen är nödvändigt.
Regeringens förslag går i korthet ut på att ett nytt brott ska införas – deltagande i en terroristorganisation.
Vad som är att delta är ganska öppet. Det verkar kunna vara det mesta som en domstol bedömer som deltagande. Tobias Billström har ju själv lyft fram viftande med flaggor som ett exempel.
Det kan handla om medhjälp på riktigt men även om att samla in pengar eller på annat sätt bistå utan att själv egentligen vara inblandad. Någon geografisk begränsning finns inte heller.
Även vad själva organisationen skulle kunna vara är ganska öppet, från en organisation med organisationsnummer, stadgar och medlemslistor till ett löst nätverk.
Om någon i en organisation begår ett terroristbrott, eller planerar att göra det, under vilka omständigheter gör det organisationen till en terroristorganisation?
När jag var ung SSU:are samlades det fortfarande in pengar till befrielserörelser i södra Afrika. Det var ingenting nytt. SSU hade sedan 60- och 70-talet återkommande insamlingar för exempelvis FNL i Vietnam och ANC i Sydafrika. Båda dessa organisationer skulle, enligt Lagrådet, kunna träffas av den nya terrorlagen.
Var jag alltså deltagare i en terroristorganisation?
Och vad gäller för alla exilgrupper i Sverige som idag samlar in pengar till befrielserörelser i Asien, Afrika och Sydamerika idag? Odemokratiska regimer definierar ofta all inhemsk opposition som just ”terrorister”.
Många befrielserörelser och oppositionspartier runt om i världen har dessutom fortfarande starkt stöd från det svenska civilsamhället, från organisationer, samfund och fackföreningar.
Ska Olof Palmes internationella centrum, frikyrkornas Diakonia eller Forum Syd behöva titta sig över axeln när de samarbetar med kontakter i Zimbabwe, Myanmar, Palestina eller Turkiet i framtiden?
Det vore onekligen en ödets ironi.
Och vad gör svenska domstolar när den första anklagelsen om ”terrorism” överlämnas från Turkiska ambassaden mot Amnesty International?
Slänger den i närmsta soptunna, hoppas jag.
Men kan jag vara helt säker? Lagrådet verkar inte särskilt övertygade.
Även förra regeringen försökte införa en ny terrorlag, 2019, och även den fick bakläxa av Lagrådet. Då drogs förslaget tillbaka för att omarbetas. Men så sker alltså inte nu, sannolikt efter tryck från Turkiet.
Jag vet inte hur riksdagen ska trassla sig ur den situation som man har satt sig i. Regeringen kör över Lagrådet och sannolikt kommer riksdagen att göra detsamma.
Det är precis i sådana här situationer som jag önskar att Sverige hade en starkare maktdelning än vi har. Att en riksdagsmajoritet läste regeringens proposition och Lagrådets synpunkter utan en partipiska hängande över sig.
Jag vet att jag är naiv.
Men med en starkare riksdag skulle den nya terrorlagen aldrig gå igenom. Den är för dålig och domstolarna kommer att få stora problem med att tillämpa den.
Istället kommer lagen att blixtbehandlas, är det tänkt. Fler utredningar eller diskussioner hinns inte med eftersom det är bråttom. När vår nationella säkerhet står på spel finns ingen tid.
Klockan tickar.
Man brukar säga att vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. Det är sant. Men den är även kantad av tidsbrist.