De papperslösa flyttar nedåt i entreprenörskedjan

I sitt senaste nummer berättar tidningen Dagens Arbete om Ana, Carlos och Chinbat. De är papperslösa och arbetar med att tvätta efter gästernas besök på Stockholms bättre krogar.

Det handlar om champagnefläckade dukar från Stureplan och om tvätten från Svenskt Näringslivs kontor på Storgatan. Det handlar också om kalla industrilokaler i Tumba och Järfälla, om kackerlackor och om hot.

Sedan bland annat restaurangerna tvingas föra personalliggare har enligt Dagens Arbete en del av den svarta arbetsmarknaden flyttat ner ett steg i entreprenörskedjan, till tvätterierna.

En dramatisk historia, men knappast ny. Avslöjanden om svartarbete i städbranschen, inom jordbruket och på byggen har kommit tätt de senaste åren. Nyligen avslöjade Dagens Arbete hur restaurangen på själva ABF-huset i Stockholm renoverades av papperslösa.

Utan undantag handlar det om hur utsatta människor utnyttjas.

”Vi kan inte säga något. De vet att vi inte har en chans”, säger Ana Mammadov i artikeln om tvättbranschen.

”De” är arbetsgivarna. Företagare som pressar priserna och höjer vinsterna genom att betala löner på mellan två och tre tior, svart. Om någon skulle protestera finns alltid någon annan som är redo att ta hennes plats.

Det är marknadsekonomi i sin renaste form. Tillgång och efterfrågan, och tillgången på desperata människor överstiger dramatiskt efterfrågan.

Just därför är det så märkligt att marknadsekonomins främsta anhängare tycks ha svårast att acceptera marknadens kraft. Ta migrationsminister Tobias Billström som exempel.

Under hösten kommer han att, med miljöpartiets hjälp, driva igenom nya regler för arbetskraftsinvandring, EU:s mest generösa. Så långt är alla överens. Befolkningsutvecklingen och arbetsmarknadens behov gör att det måste bli lättare att komma hit för att arbeta.

Men Billström nöjer sig inte med det. Han har valt att lägga hela ansvaret hos arbetsgivaren. Om han (eller hon) anser att det behövs arbetskraft utifrån så får det bli så.

Migrationsministern tycker också att den som vill ska kunna komma för att leta efter ett arbete. Under tre månader ska den som vill kunna söka sig fram genom det svenska samhället på jakt efter en arbetsgivare i behov av folk.

Misslyckas man är det bara att resa hem.

Det tycks öppna för desperata människor och orimliga val, och för skrupelfria arbetsgivare.

Billströms svar är enkelt. Jobben ska ha en lön som motsvarar kollektivavtal. Migrationsverket ska sköta kontrollen, efter en koll med facket.

Billström tror till och med att svartarbetet kan trängas undan.

Det speglar en nästan rörande tilltro till ordningen på arbetsmarknaden, och till möjligheterna att kontrollera den kraft marknaden har.

Och det är mycket långt ifrån den verklighet som Ana Mammadov berättar om i Dagens Arbete:

”Drömmen jag hade om Sverige, den stämmer inte”.

Följ ämnen i artikeln