Får jag och Bojan plats i Anderssons svenskhet?
Vi används som slagpåsar i ett förändrat Sverige
En olustig känsla hängde sig kvar efter att jag lyssnat på Söndagsintervjun med Martin Wicklin i P1 och fotbollsexperten Bojan Djordjic.
Trots att vi är så olika, han från Serbien och jag från Irak, så har vi haft liknande uppväxter.
– Trettio år av att hela tiden måste bevisa för att få acceptans, säger Bojan Djordjic.
Det sorgliga är att vi nog kommer kämpa hela livet.
Som flykting fick man en enkelbiljett in i det svenska klassamhället. Vi bodde många i en för liten lägenhet. Mamma staplade arbetspass på äldreboenden men lönen räckte ändå inte till.
Hjälp med läxorna var bara att glömma. Bokhyllor var något exotiskt som jag länge trodde bara hörde till bibliotek.
Att växa upp i en liten tätort i Norrland har sin charm. Det har också en baksida. Nazister som jagade en, rasismen var förklädd som mobbning, lärare som behandlade en annorlunda. Uppväxten gav ärr som inte går att lasra bort.
Det handlar inte om Jimmie Åkesson eller Sverigedemokraterna, alldeles för många deltar i samma chicken race mot avgrunden.
När Magdalena Andersson håller pressträff om Socialdemokraternas oppositionsarbete fastnar jag på annat än arbetsgrupperna och namnen. Hela presentationen präglas av mantrat ”Sverige ska bli mer som Sverige”. Jag förstår inte vad det betyder, men jag känner obehag.
I en intervju ifrågasätter landslagstränare Janne Andersson vem Bojan Djordjic representerar i fotbollen. Bojan hajar till. För någon som ständigt får den frågan är det en ryggmärgsreflex som jobbats upp under hela livet i Sverige. Oavsett intention ses det i ljuset av alla gånger man har blivit ifrågasatt.
Vi är ständigt på vår vakt, redo att försvara oss.
– Rustningen är allid på, det skulle vara skönt att ta av den ibland, säger Bojan Djordjic.
En gång i tiden var Socialdemokraterna ett parti för hela arbetarklassen.
Idag gör man skillnad på arbetare och arbetare.
Klyftorna ökar och rika drar ifrån. Skillnaden i livslängden växer mellan fattiga och rika. Gapet mellan tjänstemän och arbetare blir större och större.
Ojämlikhet har bitit sig fast.
Skillnaden är att arbetarklassen numer till stor del består av folk med utländsk bakgrund.
Klassamhället idag ser ut som när både jag och Bojan växte upp. Det som förändrats är vem som inkluderats i vänsterns ”vi”.
Det är inte bara Sverigedemokraterna som snävat ner målgruppen, även Socialdemokraterna har bidragit. I sin iver att täppa till läckan från S till SD har personer med utländsk bakgrund fått bli slagpåse.
Stefan Löfven kopplade ihop invandring med brottslighet, Magdalena Andersson ville inte ha ”Somalitowns” och Eva Nordmark tyckte inte att invandrarkvinnor skulle skaffa fler barn än de kan försörja.
Under tiden som Socialdemokraterna regerade ökade ojämlikheten. Det hjälpte visst inte att stänga gränsen.
En gång i tiden var Socialdemokraterna garanten mot ojämlikhet.
Nu har partiet höjt tonläget och misslyckats med både sitt samhällsprojekt och att locka till sig en av sina kärngrupper: personer med utländsk bakgrund. Det slår partiet själva fast i valanalysen.
I samma veva har det identitetspolitiska och populistiska partiet Nyans ökat sin närvaro i förorterna och vunnit mark.
Jag får ont i magen när Magdalena Andersson vill att ”Sverige ska bli mer som Sverige”. När Socialdemokraterna bidragit till den hårda retoriken och sparkat nedåt så är det inte konstigt att man undrar vems land partiledaren menar.
Får jag och Bojan plats där?