Visst ska Reinfeldt prata med facket
Statsministern slängde igen en dörr mitt i ansiktet på LO:s Wanja Lundby-Wedin och TCO:s Sture Nordh
I mellandagarna passade Fredrik Reinfeldt på att slänga en dörr mitt i ansiktet på LO:s Wanja Lundby-Wedin och TCO:s Sture Nordh. Några överläggningar eller möten med ledarna för de fackliga centralorganisationerna är inte aktuella, förklarade statsministern.
”Jag har ju vinnlagt mig om som statsminister att röra mig bland vanligt folk”, förklarade Reinfeldt sin ovilja att träffa de fackliga ledarna i Ekot.
Det är knappast den verkliga anledningen. Däremot anser tydligen statsministern och de moderata partistrategerna att de just nu har råd att nonchalera facken och andra intressen på arbetsmarknaden. Det kan bli kostsamt.
Trots att 2009 inte är ett stort avtalsår är det nu grunden läggs för framtiden. Det är nu som villkoren för fortsatt arbetsfred och stabil lönebildning skapas, och det är därmed nu som förutsättningarna för ekonomisk utveckling byggs.
Under våren 2009 formuleras krav och strategier för nästa års avtalsrörelse. Arbetslöshet och kris i delar av ekonomin riskerar att göra den riktigt besvärlig. Parterna kommer att behöva anstränga sig för att undvika konflikter och problem.
I den processen spelar regeringen en nyckelroll, antingen man vill eller inte.
LO-ledningen vill framför allt diskutera förutsättningarna för det nordiska systemet med kollektivavtal. Bakgrunden är naturligtvis EG-domstolens avgörande i det så kallade Lavalmålet. Domen har skapat oro. Många fackliga företrädare – i Sverige och övriga Europa – ser risker för social dumping och en press neråt på löner och anställningsvillkor.
På arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins skrivbord ligger just nu en utredning med förslag om hur kollektivavtalssystemet ska anpassas till EG-rätten. Utredaren, medlingsinstitutets Claes Stråth, har haft en grannlaga uppgift. Det är nämligen inte det lättaste att få EG-domstolens tolkningar att fungera tillsammans med fria parter som under eget ansvar och med konflikträtt gör upp om villkoren på arbetsmarknaden.
Ett villkor är dock uppenbart. Parterna på arbetsmarknaden måste respektera den lösning politikerna väljer.
Därför borde det ligga i regeringens intresse att skapa största möjliga enighet kring de lösningar som kommer att föreslås. Särskilt som Reinfeldt gjort det till en profilfråga för de nya moderaterna att försvara kollektivavtalen.
Frågan om kollektivavtalens framtid påverkar dessutom förhandlingarna om ett nytt huvudavtal. Parterna befinner sig i ett avgörande skede, och målet är att ha en uppgörelse under våren. Men om de centrala förhandlarna från både fack och arbetsgivarorganisationer ska kunna driva igenom en uppgörelse bland sina respektive medlemsorganisationer måste frågan om kollektivavtalens ställning vara löst.
Det förutsätter också en känsla av att fackliga frågor tas på allvar av landets politiska ledning.
Reinfeldts nonchalans sänder den precis motsatta signalen.