Mjukishögern tar över efter järnladyn

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det brukar sägas att vissa politiska ledare är som ekar. Stora, kraftfulla och omöjliga att inte förhålla sig till. De definierar hela landskapet, men i deras skugga kan inget annat gro. När de huggs ner finns inga andra träd i närheten. År efter år kommer oundvikligen att passera innan något nytt kan växa upp på platsen där de stod.

Margaret Thatcher var onekligen en ek. I år är det 30 år sedan hon tillträdde som premiärminister och egentligen är det först nu som något nytt har kunnat växa till sig bland de konservativa i Storbritannien.

Partiledaren David Cameron (som med stor säkerhet, kommer att kasta ut Gordon Brown från Downing Street nästa år) är nämligen en planta av helt annan sort. Thatcher var, med Martin Jacques ord: en bolsjevik. En revolutionär besjälad av övertygelsen att den gamla socialdemokratiska ordningen behövde förgöras. Cameron kan snarast beskrivas som en intelligentare mer kultiverad version av Fredrik Reinfeldt. Hans fru (Samantha) hade förövrigt kunnat vara syster till Filippa. Så lika är de rent utseendemässigt.

Medans Thatcher representerar Europas gamla höger representerar Cameron den nya. Den som även Reinfeldt vill vara med i: mjukis-högern. ”Jag tänker vara en lika radikal social reformpolitiker som Thatcher var en ekonomisk reformpolitiker” har Cameron sagt. Han pratar miljö och cyklar till jobbet. Trevlig verkar han också vara, vilket även måste sägas om hans skuggstatsråd med ansvar för näringsfrågor John Penrose som jag träffade i London förra veckan. Detta skyltexemplar för de nya konservativa bjöd på kaffe i parlamentets fik och lade ut texten om hur han beundrar det svenska samhället tills jag nästan rodnade.

Till skillnad från de svenska Moderaterna finns det i förnyelsen av de brittiska konservativa en idépolitisk grund. Philip Blond är en av de intellektuella som försöker definiera en progressiv konservatism. Det går ju inte att luta sig mot Thatcher längre: lagom till järnladyns trettioårsjubileum har allt hon stod för rasat samman. Det nyliberala ögonblicket är över i och med finanskrisen och Blonds utkast till ny berättelse handlar mycket om lokala banksystem, att bryta upp företagsmonopol och utveckla lokalt kapital.

De gamla konservativa finns å andra sidan kvar. Jag träffade Andrew Haldenby från tankesmedjan Reform på Cinnamon Club i Westminster där han deklarerade partiets fortsatta lojalitet till Mrs Thatcher. Jag nickade och huttrade. I konceptet snobbig-brittisk-miljö ingår tydligen att det ska vara fruktansvärt dragigt och bakgrunden till klimatminister Ed Milibands nya satsning på isolering av brittiska hus kröp in under skinnet med viss pedagogisk övertydlighet.

– Vi hatar Europa, upprepade Haldenby gång på gång.

– Du måste väl ändå mena att ni hatar ’den europeiska unionen’ försökte jag.

Haldenby tänkte till ett ögonblick:

– Nej, vi hatar Europa, vidhöll han sedan med sådan bestämdhet att jag kände för att presentera honom för Lars Ohly.

Men det får väl bli en annan gång.