Allting som hände då – det händer nu igen
Jag grät när jag skulle flytta från Sverige. Pappa tittade klentroget på mig.
– Om jag klarade att flytta hit som barn ska du nog klara att flytta till Amerika.
Verkligen. Pappa åkte buss från ett bombhärjat Helsingfors ensam som sexåring utan att veta vart. Jag skulle flyga med SAS till en lägenhet på Manhattan, New York, betald av Aftonbladet. Tramstårar.
Men det är speciellt att lämna sitt land. Man vet hur allt funkar. Man vet hur man pratar även om ekonomi och trasiga avlopp. Och alla vänner och familjen finns där. Sammanhanget. Så jag var lite skraj och sentimental trots att jag flyttade frivilligt.
Att tvingas lämna sitt hemland är ett verkligt trauma. Att tvingas bli flykting. Att tvingas i exil.
Stefan Zweig, en av Europas populäraste författare på 1930-talet, tappade fotfästet totalt, läser jag i den djupt fascinerande biografin ”Stefan Zweig vid världens ände – biografi om en exil” av George Prochnik.
Humanisten och pacifisten Zweig såg sig som världsmedborgare men hemlandet Österrike var ändå viktigast. Efter Anschluss, Nazitysklands annektering 1938, upphörde Österrike att existera. Till skillnad från många andra judar hade Zweig redan 1934 flytt till London efter bokbålen, antijudiska lagar och förbud mot hans böcker. Tidvis stämplades han som flykting från fientligt nation i England. Från att ha varit en av Europas mest betydande kulturpersoner, kompis med både Freud och Einstein, var han helt utlämnad till andra nationers godtycke och byråkrati.
Han hade dock pengar som 1940 tog honom till New York och en jämförelsevis behaglig tillvaro. Men han vantrivdes mer än någon annan av de intellektuella som flytt till USA, möjligtvis i konkurrens med Bertolt Brecht, enligt biografin. Hundratusentals judar hade kommit till USA och många fler väntade. Samtidigt utrotades sex miljoner judar och en miljon romer i Europa.
Zweig var berömd även i USA men anonym på gatorna, förutom för de Centraleuropeiska flyktingarna som alla visste vem han var och tiggde pengar. Den annars så filantropiske och älskvärde Zweig blev arg och knäckt av alla som krävde hans hjälp i denna kladdiga, heta stad som saknade kaféer. Som en sociolog skrev om den stora invandringen till New York: ”En flykting är något nytt och spännande, tio flyktingar är tråkiga och hundra flyktingar är ett hot”.
Den detroniserade superstjärnan författade sin magnifikt gripande självbiografi ”Världen av i går” i ett maniskt tempo och flyttade därpå till Petrópolis, Brasilien. Till en början trivdes han i ”framtidens land”. Men han kände sig stympad. Österrike fanns inte och hans tyska språk – det viktigaste han hade – var en skam för världen. Allt han älskade var skändat och förstört av Adolf Hitler. Han stod inte ut med barbariet.
Den 23 februari 1942 tog Stefan Zweig, 60, och hustrun Lotte, 33, livet av sig med en överdos barbiturater. Så slutade dagarna för en av världens mest berömda flyktingar.
I dag är det delvis andra folkgrupper som tvingas fly sina hemländer men allting som hände då, det händer nu igen. Alla i EU och Sverige som säger ”vi kan inte ta emot fler” saknar förmåga till empati och behöver jobba på det.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.