Över 100 miljoner flyr och det är bara början

Nya vapen slukar pengarna till klimat och välfärd

För första gången är över hundra miljoner människor på flykt i världen. Det berättade ett lite bortglömt pressmeddelande från FN:s flyktingkommissariat i veckan.
Hundra miljoner, drygt en procent av jordens befolkning.

"Det är ett rekord som aldrig borde ha uppnåtts”, säger Filippo Grandi, FN:s ansvarige.

Den omedelbara orsaken bakom ökningen är Putins krig i Ukraina som tvingat fjorton miljoner på flykt varav lite mindre än hälften har tvingats lämna landet.

Grannländerna, och särskilt Polen, har gjort vad de kunnat. Även Europeiska unionen har ställt upp och än så länge finns inga tecken på att solidariteten i Europa med Ukraina håller på att rämna.

Enligt Migrationsverkets bedömning kommer ungefär 80 000 ukrainare att söka sig till Sverige innan året är slut. Särskilt barnens skolgång lär bli knepig att ordna för kommunerna, det är ont om personal som talar ukrainska.

Behandlingarna av flyktingarna från Ukraina är ett ljus efter flera år av becksvart flyktingdebatt. Men samtidigt verkar nio av tio flyktingar i världen ha glömts bort, och krishärd efter krishärd försvunnit ur synfältet.

Nästan sju miljoner är fortfarande på flykt utomlands efter Syriens inbördeskrig och lika många är internflyktingar i landet. I Jemen är fyra miljoner internflyktingar och tjugo miljoner i behov av humanitärt stöd. I Afghanistan behöver hela tjugofyra miljoner, men än halva befolkningen, hjälp.

De senaste tjugofem åren har antalet flyktingar i världen tredubblats. Främst beror det på krig och konflikter men om vi blickar framåt kommer sannolikt klimatförändringar att spela en allt större roll.

Läser man scenarier från FN:s klimatpanel ser läget minst sagt skrämmande ut om man drar ut kurvorna. En försmak fick vi under våren med värmeböljan i Indien och Pakistan med temperaturer på nästan femtio grader Celsius.

Människokroppen inte är byggd för att klara sådana temperaturer någon längre tid. För små barn, äldre och gravida kan de vara direkt livsfarliga.

Men som sagt, vårens värmebölja var bara en försmak, läser man forskarnas modeller kan detta bli det nya normala i delar av världen. Då är hundra miljoner flyktingar i världen nog bara en början.

Kanske blir den värsta konsekvensen av Putins krig inte själva våldet, men alla sina fasor och övergrepp, eller flyktingströmmarna.

Utan den globala upprustningen.

De pengar som hade behövts till sjukvård och skola för människor och för klimatomställningen kommer nu att ledas om till nya vapensystem och missiler som man inte har råd att använda.

Jag säger inte att det finns några särskilt bra alternativ just nu. Ukraina måste ges vapen till sitt försvar, annars kommer de scener vi sett i Butja, Irpin och Mariupol att återupprepas i hela landet.

Vi vet redan vad den ryska terrorn innebär.

Även vi i Sverige behöver rusta upp både vårt civila och militära försvar eftersom vi tyvärr ligger granne med rysk gangsterstat. Och överallt i världen kommer Rysslands invasion av Ukraina att få exakt samma effekt.

I Europa självklart, men även i Japan, liksom i Sydkorea och Australien. När Indien rustar kommer även Pakistan göra det. Om Iran lyckas utveckla en atombomb så lär även Saudiarabien bygga en.

Och så vidare.

Det här var den värld jag växte upp i. Det kalla krigets värld.

Jag visste var skyddsrummet låg och att jag skulle lägga mig under bänken i skolan vid en kärnvapenattack. Nu får även nästa generation snart lära sig det, när vi byggt nya skyddsrum självklart. De gamla tog visst slut.

Denna nya värld är ingenting att välkomna. Men nu är den här. Och vi sitter som i ett skruvstäd fast i krigsmaskinernas logik.

För första gången är över hundra miljoner människor på flykt i världen. Hur många är det om tio år? Dubbelt så många, tre gånger?

Det är naturligtvis inte givet att det blir så. Ryssland kan fortfarande förlora kriget så grundligt att det inte längre utgör ett hot. Som nazityskland efter andra världskriget.
Eller så kuppas Putin bort och ersätts av någon mer demokratiskt sinnad.

Men det ska nog skrivas på kontot för fromma förhoppningar.

Mer sannolikt är att vi behöver vänja oss och hitta strategier för en väldigt annorlunda framtid än när vi skålade in 2022 och såg fram mot pandemins slut.

I sitt tal till förbundsdagen, det tyska parlamentet, direkt efter invasionen av Ukraina använde förbundskansler Olaf Scholz ordet Zeitenwende, eller "vändpunkt" på svenska.

Men Zeitenwende betyder mer än bara något nytt i största allmänhet. Tiden vänder blad, och en ny era börjar. Politiskt var det en utrikespolitisk revolution han levererade med ett helt nytt Tyskland i Europas mitt.

Jag tror inte vi riktigt förstår hur mycket som förändrades den 24 februari. I Sverige har vi pratat mycket om ett eventuellt Natomedlemskap, och ja, det är en stor fråga för oss.

Men de geopolitiska kontinentalplattor som nu är i rörelse är enormt mycket större. Det förra kalla kriget varade i över fyrtio år, ett halvt människoliv.

Finns det då inget ljus i tunneln?

Jag vill tro att det trots allt gör det. Det finns bollar vi tappat som går att plocka upp igen, som att lägga mer kraft på att uppnå målen i Parisavtalet.

Gårdagens politiska verktyg finns fortfarande kvar. Vi kan göra EU:s återhämtningsprogram efter pandemin till den största insatsen för klimatomställning någonsin.

Vi kan återigen ge en procent av BNI till bistånd och sluta trixa med avräkningar till inrikes utgifter.

Vi kan fortsätta vara en röst i världen för människovärde, demokrati och fred.

Och när var hundrade människa på jorden just nu en flykting kan vi hjälpa betydligt fler än idag.

För många människor kan ljuset i tunneln vara vi.

Följ ämnen i artikeln