Mejla

Anders Lindberg

Erdogan påminner om varför jag var mot Nato

Ordet för dagen är – Västgötaklimax

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

LEDARE

Recep Tayyip Erdogan prickade in fredagen den trettonde för att lägga krokben för Sveriges och Finlands Nato-medlemskap.

Trots motsatt budskap tidigare.

De experter jag pratat med säger att han bluffar. Erdogans finans- och penningpolitik har lett till ett ras i levnadsstandard lagom till nästa val. Han är trängd och använder de kort han har kvar, som nationalism och möjligheten att visa sig större än han är inför världspressens strålkastare.

Jag förstår spelet. Men de krav han ställt på Sverige, som att överlämna flyktingar till Ankara, är oacceptabla och kommer inte att hända.

Ingen svensk domstol skulle bry sig ett dyft om Turkiet.

Ändå gör det ont att se.

Särskilt Turkiets attack på svenska kurder.

Jag förstår att många är rädda nu.

För mig har Turkiet alltid varit ett starkt argument mot Natomedlemskap. Det är världens största fängelse för journalister och under AKP, ett auktoritärt islamistiskt parti, har de turkiska institutionerna förfallit.

Freedom house, som rankar länders demokratiska nivå, definierar Turkiet som "Inte fritt". Alltså samma betyg som Ryssland.

Turkiets och turkiskvänliga krafters agerande just nu väcker också tankar. Man bedriver en påverkansoperation enligt alla konstens regler mot vårt land.

Erdogan angrep, inte så inlindat, riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh som hade utslagsröst när Magdalena Andersson valdes till statsminister. Turkiets ambassadör krävde i en intervju med TT till och med att Kakabaveh skulle utlämnas till Ankara, något ambassaden sedan förklarade som ett missförstånd.

Hur som helst har högerextrem svensk media flyttat sitt fokus till Kakabaveh. Även en vanligen balanserad röst som Dagens industris ledarsida kräver att regeringen ska bryta kontakterna med henne.

Kakabaveh själv reagerade snabbt med att hoppa av regeringsunderlaget, så Magdalena Andersson har inte längre majoritet i riksdagen.

Det kan ses som en liten sak, det är snart val, men att Erdogan aktivt går in i vår inrikespolitik och slår sönder regeringens underlag i riksdagen är en unikt ovänlig handling.

Partiet "Nyans" som tidigare har utmärkt sig i påverkanskampanjen mot svensk socialtjänst har övergått till att ge sig på kurderna istället. Man har bland annat publicerat namn och bild på en socialdemokratisk riksdagsledamot från ett kurdiskt evenemang. På väggen bakom är målat en bild av PKK:s grundare Abdullah Öcalan och det som antyds är att riksdagsledamoten och Socialdemokraterna gillar PKK.

Eftersom Sverige, under en rad socialdemokratiska regeringar, terrorstämplat PKK är det lögn. Men "Nyans" utspel sprids brett av den högerextrema alternativmedia som vanligen brukar gilla Vladimir Putin.

Även medias hantering av Erdogan gör mig fundersam. Vi har lärt oss att inte rapportera vidare Vladimir Putins uttalanden utan sammanhang. Det handlar ju inte om riktiga nyheter utan försök till påverkan. På samma sätt får inte Donald Trump längre stå oemotsagd och okommenterad som i början.

Men Erdogan har spelat svensk offentlighet som ett piano med flera olika, inbördes motstridiga uttalanden. Sociala medier påminner om när Trump var ny och lyckades få sina motståndare att spela spelet på hans planhalva och förstärka hans budskap.

Det var ledsamt att se.

Vad kräver då Turkiet, egentligen?

Turkiet vill få ett erkännande i Nato av hur viktigt landet är och mer förmånliga regler för vapenexport. Främst handlar det om amerikanska F-16-plan men också bland annat Sveriges vapenembargo. De vill även få sälja vidare vapen med västerländska komponenter i.

Ett fototillfälle med Joe Biden innan det turkiska valet skulle nog underlätta.

Det andra handlar om diverse krav om erkännande av Turkiets syn på terrorism. Helst vill de ha Fethullah Gülen, ledare för Gülenrörelsen och boende i Pennsylvania i USA, utlämnad. Även en lista på namn på oppositionella i Sverige och Finland påstås ha överlämnats.

Turkiet har försökt samma sak förut och vet att det inte går, inte ens Trump överlämnade Gülen. Så det verkliga syftet är sannolikt någon slags politisk deklaration.

Som många redan påpekat brukar Turkiet lägga krokben. De trasslade om Muhammedkarikatyrerna när Anders Fogh Rasmussen från Danmark valdes till Natos generalsekreterare 2009 och om kurderna när Nato skulle stärka försvaret av Baltikum 2019. De hotar då och då EU med att skicka flyktingar över gränsen.

Hur långt Turkiet är berett att gå denna gång återstår att se. Men en fingervisning såg vi på Natos utrikesministermöte i onsdags.

Utvidgningen skulle ha blivit en stor dag för Nato och, kan tilläggas, en viktig framgång för USA:s president Joe Biden. Utrikesministrarna hade också lovat Sverige och Finland ett snabbspår.

Men av detta blev ingenting.

Enligt Reuters fick Turkiets utrikesminister Mevlüt Çavuşoğlu ett utbrott mot Ann Linde på mötet och började inför Natos utrikesministrar skälla på Sveriges feministiska utrikespolitik.

Alltihop är djupt ovärdigt.

Vid någon punkt kan vi alltså behöva en plan B. Vad gör Sverige och Finland om Turkiet aktivt väljer att sabotera säkerheten i norra Europa?

En väg vore att fortsätta rusta upp själva och bygga vidare på de försäkringar vi redan fått från nordiska länder, USA, Frankrike och Storbritannien. Kanske får de som drömmer om ett EU-försvar på lite sikt sin önskan infriad trots att Nato hade varit ett bättre alternativ.

Den första januari tar Sverige över ordförandeskapet i den Europeiska unionen. Att stärka EU:s säkerhetspolitiska roll måste bli en viktig prioritering.

Jag vet inte om Turkiet bluffar, jag tycker personligen att Sverige ska försöka köra diplomatin i botten och syna Erdogans kort.

Men sannolikt är det ingen mening att skicka någon svensk delegation till Ankara just nu.

Det är inte oss Turkiet vill prata med i alla fall, vilket blev uppenbart i veckan. Om Sverige och Finland blir medlemmar eller inte hänger på USA. De har trots allt 73 års erfarenhet av att reda ut åsiktsskillnader i Nato.

Men ordet för dagen är – Västgötaklimax.

Av: 

Anders Lindberg

Publisert:

LÄS VIDARE

Nej, Turkiets sak är inte vår

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Amineh Kakabaveh

Recep Tayyip Erdogan