Det ska inte vara en lyx att ta semester
Det har varit en varm vecka i Visby. De säger att Gotland är ett semesterparadis, men när det är Almedalsvecka och man hasar runt innanför de medeltida murarna är det svårt att tro det.
Det är lite för många yra pr-konsulter och glada ungdomsförbundare här för att man ska se paradiset.
Men sommar är det lika fullt. Vi är mitt i den period som brukar kallas industrisemestern och när solen gassar syns klyftorna tydligt i vårt samhälle.
Vi tar inte semester på lika villkor.
I juni släppte LO ”Semestervanor för arbetare och tjänstemän”, en rapport om svenska folkets semestervanor.
Siffrorna är hämtade ur SCB:s levnadsförhållandeundersökning.
Det är en knastertorr beskrivning av klassamhället. 60 procent av landets befolkning har gjort en semesterresa under det senaste året. Bland icke facklärda arbetare har bara 43 procent gjort det.
32 procent av de arbetarna stannar hemma på semestern, en av de högsta noteringar som uppmätts sedan undersökningarna startade 1984. 15 procent av tjänstemännen stannar hemma på semestern.
Det kan förstås vara så att folk inte vill resa. En del gillar ju att stanna i hemmet när de är lediga.
Men hur förklarar vi att arbetare och lägre tjänstemän i så mycket högre utsträckning stannar hemma?
Skulle de göra det, om förutsättningarna vore
lika? Nej. Det handlar om ekonomi och möjligheten att resa bort under semestern följer klassgränserna.
Det är nog sant att barndomens somrar i efterhand alltid framstår som varma och vackra, men vad man minns från sina somrar är nog också en klassfråga.
1984 – när LO:s mätningar började – var jag ett år gammal och min familj firade semester på Sydlångö, en ö utanför Strömstad i norra Bohuslän.
1952 hade ön köpts av Grängesbergsbolaget – som ägde Grängesbergs gruvor – och byggt en semesteranläggning för företagets anställda. 1989
lade gruvan ner och somrarna på Bohuskusten var över.
I dag har var sjunde barnfamilj varken möjlighet att
resa bort eller tillgång till ett fritidshus under semestern.
För var tredje ensamstående är det likadant.
Själv stämplar jag ut om en vecka.
Det är första gången jag får min semester betald.
Det gör mig till något av ett unikum i min vänkrets, som mest består av vikarier, visstidare, timanställda, inhoppare, frilansar.
De otrygga anställningarna ökar – i dag har hälften av alla unga med arbete en visstidsanställning. Ofta får man finna sig i att leva med otrygga anställningar långt upp i 30-årsåldern.
Tills för ett år sedan visste inte jag heller vilka inkomster jag skulle ha framöver, vad jag skulle ha råd med och om jag kunde planera för en ledighet.
För många är det fortfarande en lyx att ta semester.