Ni glömde Afghanistan
Inrikespolitiskt är gårdagens uppgörelse om den svenska Afghanistanpolitiken inte svår att värdera.
I huvudsak är allt tillbaka vid situationen för ett år sedan. Socialdemokrater och moderater har tillsammans med Miljöpartiet gjort en mycket svensk plan för en mycket afghansk verklighet.
Vänsterpartiet och den halva av svenska folket som tvivlar på nyttan av den svenska militära närvaron lämnas utanför.
Ordningen är återställd, i alla fall i den svenska inrikespolitiken.
Att det nu finns en uppgörelse om den svenska Afghanistanpolitiken har ett värde. Utrikespolitiken kan inte vara resultatet av hasard i riksdagen. Dessutom har regeringen Reinfeldt, i trots med sin tidigare självtillräcklighet, gjort försiktiga eftergifter åt oppositionen.
Det är egentligen bara en sak som glömts bort. Verklighetens Afghanistan.
Där går kriget allt sämre.
I veckans lördagsintervju förklarade Carl Bildt att det inte handlar om att vinna ett krig. Soldaterna ska enligt utrikesministern skapa förutsättningar för statsbyggande.
Fredrik Reinfeldt talade i går om tryggheten för civilbefolkningen.
Det har inte gått så bra. Inte för att soldaterna har gjort ett dåligt jobb, utan därför att krig sällan är en väg att bygga freden.
I en debattartikel nyligen beskrev Anders Fänge, Svenska Afghanistankommitténs chef på plats, tillståndet i den afghanska staten som ”eländigt”. Polisen är bortom kritik och militären kommer enligt Fänge inte långt efter.
Det är den poliskåren, och den armén, de svenska soldaterna nu ska stödja.
Det innebär knappast mindre risker, och inte färre strider. Erfarenheten är snarare att det är just de svenska soldater som avdelats för att stödja den afghanska armén som löper störst risk att hamna i strid.
Krigsherrar och talibaner förbereder krigets nästa fas. Det finns inget som tyder på att riskerna eller våldet skulle avta.
Om oppositionen verkligen tror att formuleringarna om att gå från ”strid” till ”stöd” kommer att lösa krigets moraliska problem, kommer den att bli grundligt besviken.
I dag firar regering och opposition sin inrikespolitiska enighet. Samtidigt kan de försitta tillfället att ta politisk kontroll över den reträtt som den afghanska verkligheten lär tvinga fram.