Regeringen har sin egen syn på sanning

Utbildningsminister Jan Björklund har det jobbigt. Folkpartiledarens kreativa sätt att använda statistik för att svartmåla skolan är plötsligt politiskt sprängstoff, och Björklund försvarar sig med en aldrig sinande ström av pressmeddelanden och utspel.

Till och med Skolverket har kopplats in för att utreda ministerns personliga trovärdighet, en åtgärd som måste vara unik i svensk politik.

Ändå är uppståndelsen lite märkvärdig. För den som velat läsa har fakta hela tiden funnits och Björklunds svårighet med nyanser kan knappast ha undgått.

Dessutom talar vi om en politiker som kom till makten genom att förneka kännedom om ett dataintrång, trots att det faktiskt var han som använde det stulna materialet. Ironiskt nog handlade dessutom den rapport folkpartisterna stal om den svenska skolans resultat.

I frejdig stil uppmanade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin i tisdags landets löntagare att sätta på sig hjälmen och spänna fast säkerhetslinan. Nu ska nämligen arbetsplatsolyckorna stoppas.

Samtidigt berättade Littorin att han tänker skaffa sig ett råd av forskare och experter för att ge regeringen ”kunskapsunderlag på arbetsmiljöområdet”.

Det är lockande att skoja om att det tagit Littorin en halv mandatperiod att inse behovet av kunskap på det område han är satt att bevaka. Men kanske arbetsmarknadsministerns planer avslöjar något allvarligt.

En av regeringens första åtgärder var att lägga ner arbetslivsinstitutet, en oberoende statlig institution som skapade kunskap om arbetslivet. Självklart bidrog institutets resultat till bättre politiska beslut, men också till en sakligare samhällsdebatt.

Nu inrättas alltså i stället ett ”kunskapsråd”, direkt knutet till regeringen och med den enda uppgiften att förse ministrarna med de underlag de frågar efter.

Tillsammans med Björklunds piruetter säger det något om vilken syn på kunskap som härskar i maktens korridorer.

I somras gick en av de inflytelserika doldisarna i svensk politik bort, alldeles för tidigt. Vänsterpartisten Hans Andersson var en av dem som skapade förutsättningarna för partiets samarbete med den socialdemokratiska regeringen, och för uppgörelsen med kommunismen.

Under utdragna tågresor genom Bergslagen lärde jag känna Andersson som ovillkorligt hängiven sakliga argument och resultat – grunden för ett demokratiskt meningsutbyte. Möjligen resultatet av en dubbel bakgrund som filosof och fackföreningsman.

Hur som helst känns det som något av det finaste som kan sägas om en politiker i en tid när allt tycks handla om marknadsföring, framtoning och förpackning.

Jag tänkte på Hans Andersson när Vänsterpartiet i helgen stod värd för partiledarna från socialdemokraterna och miljöpartiet. Rapporterna - bland annat från vänsterledaren Lars Ohly – talar om god stämning och en försiktig optimism om möjligheterna till ett samarbete inför valet.

Gott så. Ändå är det naturligtvis i arbetet med de konkreta sakfrågorna framtiden för ett eventuellt regeringssamarbete kommer att avgöras, och då kommer Hans Andersson att saknas.

Jag borde skriva något om fotboll och Degerfors, men det blir en alltför dyster avslutning på krönikan. Då är det roligare att konstatera att svampen äntligen växer, trots försommarens torka.

Följ ämnen i artikeln