Brown överlevde – ännu en dag

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

På många sätt är dramaturgin i det som Gordon Brown går igenom vad Göran Persson hade kunnat gå igenom, givet att Sverige var ett helt annat land med en helt annan politisk kultur. Brown är erkänt skicklig på att hantera ekonomin men anklagas för bufflighet, oförmåga att läsa av samtiden och för att mobba kvinnliga kollegor. Oppositionsledaren David Cameron är däremot ung och vill bryta med bilden av hur konservativa politiker ska vara: han poserar utan slips, pratar fattigdomsbekämpning och driver miljöfrågor.

Labour har inte velat ta till sig att de konservativa har förändrats. I stället har man huvudsakligen gått fram med samma budskap som de svenska Socialdemokraterna gjorde 2006. Med andra ord anklagat de konservativa för att vara ”samma gamla höger”. En ulv i fårakläder. Förra veckans lokalval blev en katastrof för Labour och i Europaparlamentsvalet fick man sitt sämsta resultat sedan första världskriget. Det traditionella stödet från arbetarklassen förlorades till politisk cynism och främlingsfientlighet och Labour blev mindre än både de konservativa och de nationalistiska rättshaveristerna i UK Independence Party.

Det är uppenbart att Labour kommer att förlora parlamentsvalet nästa år, än mer uppenbart än det var uppenbart att de svenska Socialdemokraterna skulle förlora 2006. Men brittisk politik vore inte brittisk politik om inte missnöjet med ledarskapet tillskillnad från i Sverige utspelade sig helt öppet. När Gordon Brown i går slogs för sin överlevnad var det inför öppen ridå. Det ganska förvirrade kuppförsöket inleddes i torsdags när arbetsmarknads- och pensionsminister James Purnell lämnade regeringen. I ett öppet brev krävde han Browns avgång. Tänk er något sådant i Sverige: ”Kära Göran, vi älskar båda det här partiet men jag har tyvärr blivit övertygad om att ditt fortsatta ledarskap kommer innebära en valförlust ...”

Därefter snurrade regeringsombildningskarusellen igång. Men de tunga namn som hade kunnat avsluta Brown genom att följa Purnell, de gjorde det inte. Näringsminister Peter Mandelson, finansminister Alistair Darling och utrikesminister David Miliband (den senaste har tidigare försökt utmana Brown) sällade sig inte till kuppen.

Gordon Brown klamrar sig därmed antagligen fast, om än så försvagad som man kan vara. Han är skyldig Mandelson, Darling och Miliband lite för mycket för att de inte ska få väldigt mycket makt. Kuppmakarna har inte heller lyckats få med sig partivänstern. De utmålas därför nu som en fraktion av gamla Tony Blair-anhängare. De parlamentsledamöter som krävs för att skriva på en lista med krav på Browns avgång är dessutom medvetna om att detta i dagsläget skulle innebära nyval. Och med siffror som helgens skulle detta i praktiken vara kollektivt självmord för Labours parlamentsgrupp. Så de biter nog ihop. Fast vem vet. En timme är som bekant en lång tid i brittisk politik.

Brown överlevde – ännu en dag