Kvickhetens manifest
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-12-03
CLAES WAHLIN ser en pjäs om rockande dissidenter
Det finns ett drag av 1700-tal i Tom Stoppards pjäser. Från ett nordiskt perspektiv kan detta förvisso anses en smula otidsenligt, eftersom kvickhet, intelligens och underhållning numera sällan förenas med politik i den svenska dramatiken. När detta dessutom kombineras med rockmusik av kända märken kan man inledningsvis undra vad det är för ett slags pjäs Stoppard har skrivit.
På scenen möts publiken av en stor, vit vägg, som är både Pink Floyds och den mur mellan öst och väst som under pjäsens gång raseras. Men det är inte ideologier som bryter ner den, det är musiken. Rock’n’Roll är en familjekrönika som speglar det politiska livet genom det privata i England och Tjeckoslovakien mellan 1968 och 1990. Scenerna rör sig mellan Prag och Cambridge, den hårdföre marxisten Max, tillika husdomptör (en storartad Lennart Jähkel), står mot den mer pragmatiske marxisten med mänskligt ansikte, Jan (en utmärkt Gerhard Hoberstorfer).
Däremellan finns framför allt kvinnorna, Max fru Eleanor (en välspelande Katarina Ewerlöf), deras dotter Esme (utmärkt porträtterad av Hanna Alström och som vuxen av Katarina Ewerlöf) samt Lenka ( Nadja Weiss som växer med sällsam övertygelse), som alla lever sina liv innanför de system som Max föraktar.
Pjäsen använder sig av såväl dokumentärt material som historiska personer, Charta 77, Václav Havel och all den rockmusik som i väst betraktades som ett utslag av kapitalismen och i öst som subversiv protest. Det är här någonstans som Stoppard gör sitt inlägg, att den verkliga friheten är den som inte vill annat än sig själv. De som skanderar högt för goda syften hemfaller åt moralisk exhibitionism (ett beteende som är allt annat än historiskt).
Texten är lika mättad som elegant, replikerna koncentrerade men så avklarnade att en hel recension kunde ägnas enstaka rader, liksom den analys av Sapfo som återkommer i pjäsen där de politiska vindarna reflekteras: från världsfrånvänd filologi över fenomenologi till Thatchers England där kunskapen banaliserats.
Att just 1700-talet kommer i tankarna, frihetens och den kvicka litteraturens århundrade, är alltså varken någon slump eller något att beklaga.
