Midsommarnattsdröm i möblerade rum

Surrealistisk Shakespeare i Benjamin Brittens operaversion

Uppdaterad 2023-05-02 | Publicerad 2023-04-30

Elin Rombo som förblindad Titania och Peter Kajlinger som förvandlad Botten i Benjamin Brittens ”En midsommarnattsdröm” på Kungliga Operan.

Där skogen vidtar slutar civilisationen. Den föreställningen löper genom den västerländska idéhistorien och Shakespeare utnyttjar gärna den tanken, kanske allra tydligast i En midsommarnattsdröm. Hos Shakespeare ställs den förnuftiga, av samhället sanktionerade kärleken mot den tanklösa förälskelsen. De båda kärleksparens irrande i skogen måste sluta med att de återvänder till samhället och dess regler.

I Benjamin Brittens opera är Shakespeares overplot – den förnuftiga kärlekens primat – reducerad. I högre grad är det begärens irrgångar som bejakas, men utan att ge avkall på de komiska förvecklingarna och förvandlingarna. I skogen härskar drömmens och lustens logik.

Kungliga Operan i Lars-Åke Thessmans visuellt anslående scenografi går ridån upp för tre sovrum inredda i en stil samtida med operans tillkomst, 1960. På var sida av scenen de båda kärleksparens rum, Hermia och Lysander strax på flykt, Helena oroligt vakande vid Demetrius säng. I mitten, lite ovanför, Titania med ett åsnehuvud på väggen som trofé.

In kommer, inte skogsälvor, utan hembiträden med hättor av skor, ledda av Puck (Robert Fux), klädd som en engelsk och förvånansvärt välartad skolpojke. (Senare får älvorna lampskärmar som hattar, kanske den allestädes närvarande månens förvandlingar; de blir också sjuksköterskor, som ska de bota förälskelserna.) När Puck väl schasat ut dem och fått instruktioner av Oberon om att hämta den berömda växtsaften som ska förvrida huvudet på Titania och få henne att överge det lilla hittebarnet, reser sig husets väggar med möbler, glider isär som en rörlig surrealisttavla och hänger sedan ner i bitar från scentaket. Så ser Shakespeares skog ut efter att vi har läst lite Freud. Det är en magnifik scenbild i all sin prosaiska gestaltning.

Simon Crawford Phillips leder Hovkapellet säkert genom Brittens skiftande klanger, där elegansen består av att scenens grupperingar har sina specifika instrument och klanger. Här finns också en del ironiska citat ur operahistorien som förnöjer lyssnare med gott musikminne. Tyvärr är partiturets gosskör ersatt av en damkör, förvisso välsjungande, men stämningen blir en helt annan.

Countertenoren Rodrigo Sosa Dal Pozzos Oberon har en fin, om än något ojämn stämma, och Jihan Shins Lysander är vokalt en smula platt. I övrigt bara gott att säga om solisterna: Elin Rombos klara, varma Titania, Vivianne Holmbergs täta, liksom glittrande Helena eller Peter Kajlingers pigga Botten. Övriga onämnda, men alls inte glömda.


Låt vara att all fauna och flora i texten ter sig lite haltande mot denna domesticerade dröm, och att hantverkarnas uppförande av Pyramus och Thisbe är mer tramsig än rolig på riktigt (som den kan vara), men i drömmar kan väl vad som helst hända. Och vems dröm är det? Ja, här har regissör Tobias Theorell valt att låta Pucks slutord bli svaret: att om vi skuggor har kränkt er, tänk att ni blott slumrat en stund. Så är sista akten tömd på scenografi, kvar är synliga ljusramper och i fonden speglas salongen där belysningen tänts. Drömmen var publikens.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.