Krig och kärlek så det ekar mellan väggarna
Spontinis främsta opera i Kamraternas kammarformat
Publicerad 2023-03-10
Gaspare Spontinis ”Vestalen” hade premiär 1807 i Paris och blev hans största framgång. Det är en lyrisk tragedi på gränsen till den franska grand opéra: stora körer och handling med episka ambitioner. Med avstamp hos Gluck blickar verket framåt mot tonsättare som Berlioz eller Wagner. För moderna öron är en jämförelse med Beethoven ofrånkomlig.
För 200 år sedan, 1823, var det Kungliga Operan som insåg att denna uppmärksammade opera skulle framföras i Stockholm. Vestalen fanns på den internationella repertoaren under flera omgångar. Wagner dirigerade den, och den fick ett visst inflytande på hans tidiga opera Rienzi. Under 1900-talet har till exempel Maria Callas och Montserrat Caballé sjungit den och Luchino Visconti begick sin operaregidebut med just Vestalen.
Så nog är Kamraternas val att uppmärksamma operan värd all heder, för inte lär den nå Kungliga Operan igen, en scen där den franska repertoaren sedan länge är satt på undantag. I Teater Tribunalens råa scenrum har man valt blodrött och geometri. Tre runda plattformar med lätt stiliserade kolumner och en fyrkantig pelare som tempel bildar spelplats. Med romerska hjälmar och harnesk, moderna militärkamouflagebyxor och kängor samt stadens överstepräst – Pontifex Maximus (Dan Turdén) – på tv-skärmar, balanserar man mellan handlingens romartid och vår nutid.
Någon grand opéra blir det nu inte. Fem starka instrumentalister under Anna Christenssons ledning, publiken som städslad kör och lite lättfascistiska charader med publiken låter möjligen ana vad som här inte fått plats. Solisterna är engagerade, men lokalens akustiska begränsningar (stenväggar) gör att framför allt de manliga sångarnas röster blir en smula hårda. Bäst klarar sig Wiktor Sundqvists Licinius, hjälten som är förälskad i Julia, vestalen som har att vakta templets eld men misslyckas och hotas av att brännas på bål tills gudarna nedstiger och räddar henne och kärleken. Pär Lindskogs Cinna, Licinius förtrogne, blir lite väl råbarkad i rösten, även om hans tenor, liksom Sundqvist har god karaktär.
Susanna Sterns Vestalis Maxima, den som överser vestalerna, har en stark, men aningen skarp sopran, medan Elsa Ridderstads Julia, jämte kvintetten, är kvällens musikaliska behållning. Och i scenerna mellan Julia och Licinius finns både dramatik och känsla, två komponenter som i övrigt slarvas bort till förmån för den allt mer vanliga publikinteraktionen.
