Ett rasande lustmord på den skånska rasismen
Absurt och groteskt – men vad hände med själva konflikten?
Uppdaterad 2023-03-06 | Publicerad 2023-03-05
När regissör Helle Rossing på Malmö stadsteater tar sig an rasism och sexistiska tabun är det med rejäla överdrifter. Det kan möjligen vara befogat när det politiska läget i Europa så i grunden har förändrats och blivit ett annat sedan 1974 då Rainer Werner Fassbinder film Rädsla urholkar själen hade premiär.
Rossings fokus ligger inte så mycket på kärleken mellan den äldre städerskan Emmi och den betydligt yngre Ali från Marocko. Susanne Karlssons Emmi är god och ömsint (och bär t o m en ironisk t-shirt med den texten) men ensam, precis som John Njies Ali. Det är omgivningens reaktioner på deras kärlek det handlar om. Och omgivningen är Skåne.
Skådespelarna bär täckande hudfärgade masker, typ ishockeymålvakt, talar med burkigt förvridna röster och växlar i de många rollerna. På arbetsplatsen, affären, i trappuppgången kastar de sina långa blickar, tar ett steg tillbaka, går ihop, svarar inte, ägnar sig i stället åt skitsnacket. Detta kollektiv i foppatofflor framträder mer eller mindre som versioner på samma känslokallt avvaktande idiot. Emmis vuxna barn, så grälsjuka och slöa, framför sporten på tv:n och med handen i kalaspuffpaketet, ingen bryr sig.
Inte bara svennar alltså, utan karikatyrer på svennar och på scen saknas varken töntiga sverigeattribut, rituellt draperade svenska flaggor och sexlekar med falukorv eller ständig drickning av odrickbart kaffe. Föreställningen är ett enda rasande lustmord, kraftigt visuellt underbyggt av Siri Areyuna Wilhelmssons självlysande blågula scen i träpanel, heltäckningsmatta, panoramafönster och lysrör.
Bottnar allt det hemska i rädsla för det främmande, som titeln påstår? På Intiman känns den ondskefulla mekaniken som kommen ur något betydligt mindre förklarligt. Emmi och Ali möts som individer, utan mask, men Ali talar i föreställningen inte med egen röst. Det är helt i linje med Fassbinder som lät dubba El Hedi Ben Salem, som spelade rollen som Ali i filmen och som var Fassbinders kärlek i verkliga livet, ett på samma gång övertydligt och dunkelt konstnärligt val. I en tillskriven epilog av Khashayar Naderehvandi rättas detta till i en kommentar fylld av patos där John Njies kropp slutligen får komma till tals med egen röst.
Det blir lite påklistrat när iscensättningen i övrigt sitter så fast i sitt skruvstäd av form att den bara förmår upprepa sig. Absurt, groteskt, parodiskt, det skrattas sporadiskt åt överdrifterna, men vad hände med själva konflikten?
