Anna Karenina som autoerotisk akt

Tone Schunnessons reducering av Tolstojs roman visuellt vidunderlig

Uppdaterad 2023-03-13 | Publicerad 2023-03-03

Från Tone Schunnessons ”Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina” på Orionteatern. På bilden syns Emma Broomé i titelrollen.

Som en hammare mot ett städ, så pulserar passionen i Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina. Våldsamt och destruktivt, med en klang som både bedövar och berusar. Här syns inte mycket av Tolstojs tegelsten till förlaga. Det ödesmättade triangeldramat mellan titelfiguren, älskaren Vronskij och maken Karenin ligger i förgrunden i denna komprimerade version. De flesta av de andra bifigurerna, liksom kärleksrelationen mellan Levin och Kitty, har retuscherats bort.

Orionteaterns nakna fabriksrum till spelplats finns inte mycket annat än ett halvdussin spegelpaneler. Dessa flyttas om för att, med bistånd från Marta Khomenkos målande ljusdesign, både skapa miljöer och belysa stämningar. Spegelväggarna tycks dessutom styrka pjäsens huvudtes att kärlek är en autoerotisk akt. För Anna Karenina är kärleken högst instrumentell för det klimax som härrör ur att se sig genom den andres blick. ”Jag är Anna fucking Karenina” är extasens ledmotiv. Jag, jag, jag.

Med Ragna Weis handlag kristalliseras Tolstojs epos till en serie stämningar. Ibland kan det gå på tomgång, som när den ryska aristokratin, otympligt utmejslade, socialiserar. Bäst är det när sökarljuset hamnar på Anna Karenina och hennes psykologiska stämningar som förstärks av Lidia Wos koreografi. Emma Broomé är i lysande form här som en odåga till antihjältinna som bedrar sin make och överger sin son. Freddy Åsblom som Vronskij förmår nästan inte möta den flodvåg av kåthet som hon sköljer över honom med. Karin Li Körsbärsdal med en stoisk närvaro och Rafael Petterson dubblerar flera olika roller, medan Martin Luuk är roligast som cuckad simp till make.

Jag kan samtidigt inte låta bli att undra vilken dynamik i spelet som hade kunnat uppnås om skådespelarna inte varit försedda med mikrofoner. Givet det faktum att Christopher Lancasters elektroakustiska soundtrack med livecello ackompanjerar under så gott som hela föreställningen hade ensemblen haft stor nytta av en sångcoach för att hitta de olika dimensionerna hos sina mickförstärkta röster.

Trots mina invändningar går det inte att sticka under stol med att som helhet är detta audiovisuellt vidunderligt. Och Tone Schunnesson har en distinkt röst med vilken hon levererar oneliners i denna text (”kärleken är som att tillbe en wonky gud”). Jag hoppas att hon tar steget till att skriva ett dramatiskt originalverk utan litterär förlaga nästa gång. Det skulle nog bli riktigt bra.

Not: Tone Schunnesson medverkar på Aftonbladets kulturredaktion varför en gästrecensent har städslats.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.