Världen av i går

Publicerad 2016-04-23

Claes Wahlin ser en omsorgsfullt vacker föreställning på Klarascenen

Ingvar Hirdwall i ”Fröken Rosita”.

Federico García Lorcas Fröken Rosita utspelar sig på den tiden då katolicismen var lika självklar som klassamhället, den tid när kvinnans enda tänkbara och obligatoriska lycka var man och barn och den tid som var övertygad om att stå på civilisationens absoluta höjdpunkt. Tiden kring förra sekelskiftet kände en optimism vi i dag bara kan ana, medan vi med ett överseende gränsande till förakt skakar på huvudet åt de bojor som religion, klass och patriarkat utgjorde.

Lorcas pjäs låter tiden gå, med poetisk hand tecknar han ömsinta porträtt av de människor som hamnade strax vid sidan av. Förälskelsen mellan Rosita och hennes Kusin går i stå av hans resa till åldriga föräldrar i Argentina. En dag ska han komma åter. Men tiden går. Han kommer inte. Fröken Rosita blir tant Rosita.

Runt om den övergivna först unga, sedan inte tillräckligt unga Rosita, finns den pseudolärda Ekonomiprofessorn, den förgrämde Lektorn och några panelhöns in spe. Närmast Rosita finner vi hennes Faster och Farbror samt Pigan. De lever i små, men tillräckliga omständigheter. Farbrorn odlar rosor och lyssnar på Caruso. Fastern knypplar, Pigan tjänar och klagar.

Klarascenen rymmer ett växthus på en innergård med gott om järnsmide. I växthuset muttrar Ingvar Hirdwalls Farbror som ingen annan, till och med hans tystnad hörs. Pigan i Gunilla Nyroos storartade gestalt klagar kärleksfullt med Fastern (en säker Anita Ekström), frustrerad men lycklig kan hon omintetgöra sina svordomar och osedliga yttranden med korstecken. Mellan dessa representanter för tidens gång förvandlas Rosita från livsbejakande och älskande, till en resignerad och förstämd kvinna. Lina Englund låter tiden skära av hennes förhoppningar och lycka.

Det är en vacker ensemble som ger liv åt denna tid, denna värld som får några enstaka påminnelser om att den kanske inte är så långt borta som vi tror. Thommy Berggren besitter en fingertoppskänsla för att skapa atmosfär kring texten; alla pauser, den lågmälda musiken, ett avlägset fågelkvitter. Ljud som i sista akten försvinner, när huset överges då de kommit på obestånd. Världen dör.

Vägen dit är lika sorglig som komisk. Alla scener med pinsamma konversationer, tafatta försök att upprätthålla konvenansen där man säger en sak, men menar en annan. Det är en vacker föreställning, omsorgsfullt tecknad i all sin skörhet.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln