Döden kommer nära i viktigt diktaturdrama
Imponerande nyuppsättning av ”Death and the maiden” i Malmö – efter Dorfmans pjäs och Polanskis film
Uppdaterad 2024-05-20 | Publicerad 2024-05-19
Hur hanterar man att plötsligt få total makt över någon som förstört ens liv? Ska man hämnas och i så fall hur? Eller försonas, och hur ska det kunna ske? Ariel Dorfmans drama och Roman Polanskis kända film ”Death and the maiden” handlar om de moraliska dilemman som uppstod i Chile sedan Pinochet-diktaturen med dess brutala terror fallit i slutet av 1980-talet, men de frågor om skuld och försoning som ställs är naturligtvis inte knutna till något särskilt land eller historisk epok utan kan lätt översättas till exempelvis Ryssland-Ukraina eller Mellanöstern.
Styrkan i Dorfmans drama och i Polanskis film liksom i Jonas Forssells opera med samma titel från 2008 är dess plågsamma konkretion och intima kammarspelskaraktär. Paulina torterades och våldtogs under diktaturen i det sydamerikanska land där hon nu lever med en hygglig make, Gerardo. Sedan Gerardo en kväll fått punktering blir han hemskjutsad av en vänlig man. Den vänlige mannen bjuds in på en drink, och Paulina känner igen honom på rösten som den värsta plågoanden från den tid hon tillbringade som politisk fånge. Men hon hade haft ögonen förbundna och såg honom aldrig.
En särskild egenhet hos denne bödel var dock att han alltid satte på en skiva med den himmelskt vackra stråkkvartett av Schubert som kallas ”Döden och flickan” när han skulle tortera och våldta henne. Dramat/filmen/operan utvecklas till ett intensivt kammarspel, där Paulina också har att övertyga sin make om att den där vänlige doktor Miranda verkligen är den skyldige. Schuberts musik blir en i sammanhanget märklig nyckel.
När Jonas Forssell fick idén att göra en opera på detta stoff skrev han till Ariel Dorfman, som blev entusiastisk över förslaget och själv skrev librettot. Forssells opera fick sedan urpremiär på Malmö opera i september 2008, och därefter gick det som det oftast går med nyskrivna operor: tystnad. Att presentera urpremiären på ett nytt verk är en fjäder i hatten för ett operahus, men att ge ett verk, som redan uruppförts på en annan scen, är inte så attraktivt.
Varken Göteborg, Stockholm eller någon annan operascen visade intresse, men nu sexton år senare händer det ovanliga, att denna fortfarande så brännande aktuella opera får en ny chans igen och då åter i Malmö, men inte som en nypremiär utan med en helt ny uppsättning.
Jag såg den då för sexton år sedan, och även om det är vanskligt att jämföra efter så lång tid tycks mig den nya versionen ge verket större rättvisa. Dramat utspelas på det övertäckta orkesterdiket nästan i knät på publiken, medan orkestern sitter därbakom, vilket medför att en del av det orkestrala överskottet i Forsells partitur försvinner upp i tågvinden, och sångarna får lättare att nå ut. Det är sällan man uppfattar texten när en upprörd sopran sjunger, men här är det inga problem att uppfatta varje ord från Julia Sporsén utan att titta på textmaskinen.
Mycket av styrkan hos den här nya uppsättningen av ”Death and the maiden” hänger just ihop med den balans man lyckas uppnå mellan scen, sång och orkester. De moraliska frågeställningarna får därmed en starkare relief.
Som en suggestiv kör i bakgrunden framträder los desaparecidos, de människor som försvann under diktaturen och vars hämnd eller försoning Paulina får bli representant för. Julia Sporsén gör huvudrollen med skakande intensitet och Fredrik Zetterström, som gjorde samma roll vid urpremiären 2008, övertygar som vacklande make. Offret i dramat, som egentligen är den ursprunglige gärningsmannen, sjungs av grekiske Dimitris Paksoglou lika trovärdigt i båda funktionerna. Patrik Ringborg och Malmöoperans orkester har gjort ett imponerande instuderingsarbete. En viktig premiär.
