Målat ur mörker

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-20

Camilla Hammarström imponeras av Matisse

En kvinna på en stege som sätter upp pappersbitar på väggen. Nedanför sitter en gammal man i rullstol och pekar ut vad hon ska göra med en lång bambustång. Det var alltså så här det gick till när de stora collageverken av Matisse kom till, tänker jag när jag betraktar fotografiet i katalogen. Kvinnans ansikte ömsint riktat mot konstnären, de smäckra händerna som svalvingar över klippen. Koncentration och beundran inför den stora mästaren.

Hur var det att vara omgiven av så mycken vördnad? Man är centrum i världen - alla svärmar runt en som bin kring honungskakan. Inte särskilt hälsosamt tänker jag mig, men Matisse beskriver sin sista tid i livet som den bästa. Det fanns en frihet i att vara en respektingivande totalitet, att bli åtlydd och beundrad.

Åren 1941-1954 befann sig Matisse huvudsakligen i Nice och Vence, idogt arbetande. Efter bukoperationen, som nära kostade honom livet, kunde han inte längre stå och arbeta. På fotografierna syns han, sittandes nöjd i sin säng omgiven av katter, böcker och ritmaterial. Han inleder dagarna med att läsa poesi och betrakta träden genom fönstret. Mån om den tid som han fått till skänks, inleds en koncentrerad period av skapande.

Det är nu Matisse börjar arbeta med sax och papper, men han fortsätter också att måla och teckna. Han säger sig äntligen ha uppnått den klarhet som låter honom uttrycka det han alltid åstundat. Pappersklippen får honom att upptäcka tomrummen mellan formerna. Han vill göra ytorna likvärdiga, vill bort från den västerländska konstens objekttänkande.

Utställningen på Louisiana utgår från Matisses korrespondens med ungdomsvännen André Rouveyre, karikatyrtecknare och författare.

Ett urval av de 450, ofta rikligt dekorerade, breven av Matisses hand visas tillsammans med collage, målningar och teckningar. Breven, som återfanns långt efter att Rouveyre donerat dem till Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn, berättar om de konstnärliga överväganden som ledde Matisse till ett enklare och mer direkt uttryck. I ett av dem beskriver Matisse hur han tecknar ett träd, hur det liksom föds i hans huvud. Han har förgäves försökt teckna träd tidigare men inte kommit vidare efter att ha låtit stammen skjuta upp ur marken. Det är först när han kan känna den ornamentala helheten i grenverket och löven som det lossnar. "Jag tecknade bladen vartefter jag klättrade upp i mina grenar "", skriver han. Han är som en jonglör som långsamt lär sig hantera allt fler bollar. Han är vid den här tiden mycket nöjd med allt han gör.

När jag betraktar de monumentala collagen har jag svårt att dela Matisses entusiasm. Nog är de vackra, ett slags paradisdrömmar där ytorna balanseras till en närmast religiös ikonografi. Men det finns någonting stumt och dött i formfulländningen, de slingrande bladformerna ligger lidelsefritt adderade i bildrummet som öppnar sig till ett vitt oändligt kosmos. De är nästan lite otäcka i sin perfektion.

Målningarna från samma tid, däremot, är bland det bästa Matisse åstadkom. Här kunde man gott försökt låna in flera verk, de som visas är helt underbara. I "interiörerna från Vence" varieras stillebenmotivet med mödosam frenesi. Konstnärens tvekan och överväganden finns kvar som spår bland de klara, distinkta ytorna som spelar mot varandra som i en mosaik. Här finns någonting utöver den lyckliga fridfullhet som collagen visar upp: det vrånga och sneda, mörkret som smyger sig på ur alla vrår. Det är måleri på högsta möjliga nivå.

Konst

MATISSE. ETT NYTT LIV

Louisiana, Humlebæk

Camilla Hammarström

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.