Bråka ännu mera!

PETTER LARSSON hoppas mycket på det nya museet

1791 reste haitierna upprorsflaggan mot den franska kolonialmakten. De fransmän som på hemmaplan just proklamerat de mänskliga rättigheterna ställdes nu i sin egen slavkoloni inför samma krav på frihet och jämlikhet - och mötte dem med bajonetter.

Historien om dessa hycklande européer som lovade rättigheter åt de civiliserade folken och slaveri åt barbarerna berättas i utställningen Horisonter - röster från ett globalt Afrika. När Världskulturmuseet i Göteborg i dag invigs är det paradutställningen - och den som bäst visar vad museet vill stå för: en kritik av en världsbild styrd av västvärldens mäktiga män.

Horisonter tar sin utgångspunkt i slavhandel och blodig kolonialism, fortsätter i Västindiens kolonier - som Haiti - i voodoon och reggaen och tar oss till dagens konstruktion av kön i Mali och stadskultur i Nairobi. Den pekar utanför varje enkelt försök att definiera "Afrika" och handlar kanske i själva verket mer om globalisering: rörelse av människor och idéer.

Utställningen är multimedial med videoskärmar, foton och en del musik, men tunnsått med fakta och föremål. Det fungerar fint. Men det är framförallt i perspektivet styrkan ligger: här lanseras en utvecklings- och kultursyn som bygger på samtidighet, kreolisering - och konflikt.

Det handlar inte bara om att allt fast förflyktigas, utan mer om att det kanske aldrig funnits något fast.

Det är bra. Länge nog har seglivade föreställningar om olika "utvecklingsstadier", om "traditionell" kultur och geografiskt definierade kulturer och identiteter infekterat tänkandet. De är inte bara intellektuellt undermåliga, utan har också möjliggjort förtryck, etniska rensningar och enorma människooffer i "utvecklingens" namn. Det är befriande när de nu begravs.

Men med mer mod hade det kunnat bli ännu bättre. Tyvärr stoppar Horisonter precis i det ögonblick den skulle kunna blir riktigt kontroversiell. I beskrivningen av slaveriet och kolonialismen klargörs till exempel de stora rörelserna, den politisk-ekonomiska maskin som skapar fattiga och rika sida vid sida. Men i den mest samtida utställningsdelen Röster från Afrikas horn i Sverige reduceras detta system till ett slags kvardröjande "kulturella" rester av rasism, diskriminering, "kulturkrockar". Var är kritiken av dagens globala apartheid?

Ett annat exempel: utställningen berättar om Haitis demokratisering, fram till valet av Aristide. Men inte om hur Washington medverkade till att Aristide störtades i våras. Var är kritiken av dagens imperialism?

Samma problem finns i den mer kampanjartade utställningen om aids, No Name Fever.

Den är bra, men lite snäll. Visst, påven och Bush får några slängar, men också här hade man kunnat ta ett steg till. Genom att lista de läkemedelsföretag som vägrar släppa medicinpatenten och de handelsministrar som backar upp dem, hade museet kunnat ta ställning i en akut dagsaktuell konflikt.

Kanske är det för mycket begärt av ett statligt museum, men vill man delta i samtidsdebatten, ja då får man debattera också.

Om dessa två utställningar lyckas undvika överdriven exotisering, så gäller det inte den barn-inriktade Drömmens syster, som presenterar ett dussin folkslag som lever längs Orinocofloden. Här har skapats en nästan magisk regnskog av trädliknande ljuspelare klädda med djungelfotografier av djur, människor och växter. En Pogo-pedagog-röst berättar om livet längs floden. Skyltar upplyser om religiösa riter, matvanor och föremål.

Det är genomarbetat och suggestivt: känslan av äventyr och upptäcktsresa kittlas.

Men det har ett (helt onödigt) pris: människorna krymps till illustrationer av sig själva, när fotografierna saknar namn och andra angivelser. Det är en brist på respekt som hade varit omöjlig om bilderna visat till exempel svenska pensionärer.

Det är mot just den typen av klavertramp som udden i den amerikanske konstnären Fred Wilsons utställning Site Unseen: Dwellings of the demons är riktad. Wilson har specialiserat sig på att avslöja de dolda utgångspunkterna i olika museers verksamhet. Tyvärr var hans verk, liksom delvis de övriga, långt ifrån färdigt vid pressvisningen för en vecka sedan. Men bland annat berättas om indianen Ruben Perez Kantule, som under 30-talet arbetade på etnografiska museet i Göteborg - men som också var studieobjekt för samma museum. Wilson har rotat fram arkivbilder, kategoriserade som vilka andra bilder som helst, som visar Kantule i hans hemmiljö.

Det säger något om makten: vem som helst kan reduceras till objekt för någon annans - mäktigares - utforskningar.

Det gäller fortfarande.

Utställningar

Petter Larsson