Bra för barnen

PETTER LINDGREN ser några skolexempel på offentlig konst

Nakna barn. Bara en dåre till konstnär skulle våga sig på något liknande i dag.

För inte så länge sedan gick det för sig, och från min egen skoltid minns jag ett sådant konstverk. Två nakna barn i brons stående på en sockel vid lågstadiets entré, hållande varandra i händerna och blickande mot framstegets morgonrodnad. En rätt mossig och tidsbunden skulptur förstås, här skulle det fostras och bildas men ändå, i efterföljd av Ellen Key, varas barn så länge det bara var möjligt. Något måste de visserligen ha haft, dessa sunda små själar i sina sunda små kroppar, eftersom jag minns dem så klart.

Det var kring förra sekelskiftet som man började pynta på allvar i de svenska skolorna. Konsthistorikern Carl G Laurin var tongivande, men också Key med sin Skönhet för alla från 1897. Konsten förädlar, så var grundtanken, och därför måste den göras tillgänglig för alla, inte bara för de bäst bemedlade. Denna uppfattning finslipades och moderniserades under de följande decennierna, liksom konsten i sig. Till slut blev det riktigt fräsigt, med konstverk helt i linje med samhällets övriga modernisering. Lennart Rodhes konkretistiska mönster, för att ta ett exempel, satt som en smäck i senfunkisen, och Rodhe fick bland annat uppdraget att dekorera Ängby läroverk i Bromma.

Goda föresatser, och bra grejer det mesta. Ändå verkar skolkonsten, så som jag minns den och så som jag upplevt den senare i livet, så eljest, så avskärmad från skolans övriga praktik. Tänk bara på allt som kan förekomma på en skolgård – lekar, mobbning, hångel, Bellmanhistorier, olaga hot – och lägg till detta två nakna barn av brons med blicken i fjärran. Jovisst är ni fina, men vad gör ni här egentligen?

Förmodligen har vi den skolkonst vi förtjänar. Länge, och kanske ännu lite längre i skolorna, har vi dragits med en syn på konstnären och konstverket som varande just lite eljest, som talande från en plats där vi själva inte är. Att en sådan plats omöjligt kan existera, leddes paradoxalt nog i bevis redan av försokratikerna.

Desto mer glädjande då att saker har börjat hända, eller faktiskt redan har hänt. 1997 fick Statens konstråd sitt uppdrag utökat till att gälla också miljöer där barn och ungdomar vistas. Resultatet hittills konkurrerar kanske inte med Bamse i dragkampen om barnens uppmärksamhet och är heller inte särkilt omfattande, men det som gjorts måste ändå ges betyget Med beröm godkänt. Under de tio år som förflutit har konstnärer givits i uppdrag att konstnärligt gestalta (ordvalet är Konstrådets eget) ett tjugotal svenska skolor, och av dessa projekt visas nu sex på Statens konstråds galleri på Hälsingegatan 45 i Stockholm, i utställningen Använd konsten! – Beställd konst i skolmiljö (utställningen pågår till och med den 30 mars). I samband med utställningen ger Konstrådet också ut en liten fälthandbok, Skolkonstboken, för den som vill åka ut och titta på verken.

Själv skulle jag gärna besöka Olaus Petri-skolan i Örebro, där konstnärsgruppen love and devotion ( Anna Kindgren, Karin Johnsson, Ingrid Eriksson och Carina Gunnars) bland annat gjort om skolgården i samarbete med elever och lärare. Barnen ville ha en kulle (alla örebroare vill ha en kulle, för en mindre kuperad stad än Örebro finns knappast) och fick en kulle. I kullen, bestående av schaktmassor, har en liten konsthall bäddats in, som ett akvarium, och galleriets tak går också att använda som scen. Framför skolans entré står en spretande blomsterbukett av skolgårdens tidigare lyktor som skulle bytas ut, och av de gamla papperskorgarna har fått bli lampskärmar till de nya lyktorna. Iögonenfallande saker, men ändå subtila.

Eller ta Bällstabergsskolan i Vallentuna där konstnären Dan Utterström fällt in video­skärmar i väggarna. På skärmarna visas intervjuer med lokala sexåringar berättande om sina förhoppningar inför framtiden och den kommande skolstarten. Mellan minnen och drömmar kallar Utterström sitt verk som så småningom, när ungarna blivit äldre och själva skränar i korridorerna, kommer att fungera som en live-version av Rainer Hartlebs En pizza i Jordbro.

Häftigast är kanske Sand­uddens skola på Ekerö där Markus Aerni, Boel Hellman och Thomas Karlsson förvandlat det intetsägande och nyligen bebyggda grustagsområdet till något som för tankarna till Månbas Alpha. Platsens myckna och rätt mörka grus har tagits till vara och formats till mjukt böljande kullar omgivna av nästan bländvita fält av finkornig sand som skeppats dit ända från Skanör. En dyr historia förstås, men riktigt snyggt (och användbart under lektionerna i geologi). Sedan ser det ut som en jätte gått omkring och skitit ner alltsammans, för överallt ligger halvmeterstora betongklot att sitta på eller ? Ja, det är en helt öppen miljö.

Om det är konst eller ej är en annan fråga. Arkitektur skulle man förstås kunna kalla det, eller socialgeografi. Samtidigt ser ju mycket av vår tids konst ut så här, i den mån den ser ut över huvud taget. Det är en konst som lustigt nog tycks som gjord för att användas i skolor. Den tycker om att grupparbeta, tar gärna tillvara den specifika platsens möjligheter och håller sig med föreställningen att själva konstverket inte ligger i verket utan i betraktarens samverkan med verket.

Ett eller annat naket barn i brons hade förstås inte skadat på Ekerö.

Petter Lindgren