FRED OCH KRIG I SAMMA BILD

Det är krig i hennes land. Bruden hämtar vatten åt sig själv och sin blivande make, vatten för liv och läkedom.

Kriget i hennes land har pågått i över tio år. Det var på nyåret nittonhundranittofem som de ryska trupperna gick in i Groznyj, ett militärt och politiskt och mänskligt övergrepp, ett arrogant uppvisningsnummer från en stormakt. Ryssarna invaderade Tjetjenien en andra gång i slutet av nittiotalet. Och kriget pågår än. På det nya årtusendet har Tjetjenien och Groznyj blivit ett svart hål. Oåtkomligt för media. Stängt för internationella organisationer. Få journalister vågar åka dit. Få bryr sig om det folkmord som pågår.

Fotografen Heidi Bradner är en av få journalister som rest mycket i Tjetjenien, under tio år har hon återvänt upprepade gånger för att skildra detta grymma krig, präglat av så många brottsligheter mot mänskligheten och så obegripligt långt ifrån den lag och ordning som de ryska myndigheterna utlovade.

Nästan alla människor i Groznyj har mist någon nära och kär.

En hel generation växer upp utan barndom.

Alla döda och saknade.

Människorna som i desperation skrivit på sina husväggar: ”Folk bor här”.

Kampen för överlevnad. Och kampen mot världens glömska.

Allt detta elände skildrar Heidi Bradner i sina starka och mycket känsligt närvarande bilder som just nu ställs ut på festivalen för fotojournalistik i Perpignan, Visa pour”Image.

Tidigare har det varit lätt att kritisera festivalen för dess ensidiga fixering vid krigsbilder, de otäcka bilderna,

ibland genomskinligt spekulativa i sina våldsskildringar. Också detta år dominerar katastrof- och krigsskådeplatserna - Irak, Kongo, Haiti, Ukraina, Libanon, Gaza, tsunamin, Dafur - men något nytt har tillkommit.

En delvis annan blick. En kvinnlig blick, om man så vill. Helt klart är att de bästa fotograferna är kvinnor - förutom Heidi Bradner också Kristen Ashburn och Alexandra Boulat (som jag ska återkomma till) - fotografer som arbetar mycket långsiktigt och vars djupa kunskaper om det de skildrar får dem att avstå från att ta de enkla bilderna, de som bara uttrycker naket våld.

Heidi Bradners bild av bruden som hämtar vatten är en våldsam bild. Men det är en bild som fördjupar skildringen av våldet och kriget. Groznyj där hon bor är en sönderskjuten stad. Männen omkring henne bär automatkarbiner. Den unga vackra kvinnan som ska gifta sig med sin älskade senare på dagen hämtar vatten. En tradition som ska skydda henne mot dåliga andar. Den första hinken vatten. Den andra hinken är till hennes man, en gåva till hennes älskade och en symbol för att föra in liv och hopp i det gemensamma hemmet.

Fred och krig i samma bild.

Anders Paulrud