Du är vad du hör

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-09-04

I Ann Roséns "Portabla pausplatser" har hon vidareutvecklat sjukhusens kuddradio. Här finns även möjlighet att trä en ljudhink över skallen.

Stora kackerlackor som tuggar chips? Vad krälar efter Galleri ID:I:s golv, väggar och tak? Ju mer besökaren rör sig i rummet desto livligare virvlar de upp mot taket. Svischande, glidande, bökande.

I Ann Roséns och Sten-Olof Hellströms Sonus Verus är ljud lika med rörelse. Och något av en gestaltning av musikens egen gravitationsteori, det vill säga kärnan som blir kvar när man rensat bort alla parametrar utom själva frågan: Vad är ljud?

Hellström berättar om verkets genetiska algoritm, dopplereffekter, återkopplingsloopar, kulminerande energi, saxofonmodeller... Det finns en teoretisk bas för den som gillar rumsakustisk och digital generering. Men ändå är det lekfullheten man minns eftersom verket gör sig helt beroende av besökarens lust att undersöka.

I princip går man omkring i Sonus Verus som i en vandrande akustikskärm. Ljudet studsar och svänger av mot okända mål. Det är trolleri. Inte ens konstnären vet vad som händer.

Hjärnan sätter ihop ljud och rörelse till en enda händelse, fantasin tar över där ljudets rumsliga sträckning avtar.

För vi lever parallellt i två ljudvärldar. Först den gamla slitna verkligheten där vi sover, äter, arbetar och älskar i kontakt med markplanet. Sedan den digitala, där miniatyriseringen och vår kunskap om artificiella material har tagit väldiga språng framåt. Eftersom vi själva är lika tröga och jordbundna som vanligt får vi problem när lagarna om tids- och rumssymmetri börjar gunga.

Egentligen kan vi inte lyssna digitalt, men däremot kan den binära delen av hjärnan sortera bort ljud vi inte vill höra och snabbt sätta ihop en ny ljudande verklighet. Det gör att vi tror oss ha sett det som ljudet "visar".

Mest publika är kanske ändå Roséns Portabla pausplatser. För ändamålet har hon vidareutvecklat kuddradion som finns vid landets sjukhus. Här kan man vila sitt trötta huvud i en mjuk kudde med diskret musik. Eller trä en ljudhink över skallen.

Trots det minimala rummet är det en stor utställning som problematiserar ljudet - men också inre, biologiska fenomen - som fysikalisk händelse.

Trumhinnorna ställer sig i givakt, och väntar tåligt på stimulans.

Konst

Mikael Strömberg

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.