Som hud

De där färgerna hos elastiska bindor, nylonstrumpor och proteser som misslyckas med att likna hud. För mörka, skära eller blaskiga. Annika von Hausswolff är uppslukad av hudens representation, ångesten och fascinationen inför den; och vår traktan efter en andra hud att bebo i form av kläder, väggar, möbler och tyger. Höljen.

På senare år har Hauswolff till fotografierna fogat installationer, som den magnifika The Memory of my mothers underwear transformed into a flameproof drape (2003), ett ljusbeige silkigt draperi som täcker en hel vägg likt ridån på en biograf. Hon har låtit påtagligheten hos de stoffliga materialen balansera mot fotografiets stumma yta och utvunnit än mer energi till sina verk.

I den nya utställningen på Galleri Andréhn-Schiptjenko har draperiet hamnat bakom glas i ett slags tittskåp av obehandlade spånskivor som för tankarna till artonhundratalets dioramor. Spacklet över skruvar och spikar ligger blottat, bara lätt sandpapprat och lent. Jag vet inte hur det går till, men genom någon hyperreceptiv sensibilisering lyckas Hausswolff förläna hudkaraktär åt allt hon tar i. Spånskivans yta reflekterar ljuset likt en skimrande kropp, blek och välskrubbad. Även hos ett fotografi av en pappkartong återkastas dagern över den umbrafärgade wellpappen som i ett levande skinn.

Utställningens titel

Värmen från våra kroppar

alstrar de bilder förgängligheten kräver och förstärker verkens synestesier. Vad som är taktilt påtagbart och vad som är bländande ljusbilder flyter samman. Inför de berömda tuggummibubblorna, här i en svartvit fotosvit där de knådas av formande händer, väcks en hord av retningar till liv. Lukten av fostervatten och karamellfärg, känseln i flatorna av elasticiteten, det rosa motståndet som inte vill ge efter.

Konst

Camilla Hammarström