Ett måleri som tål rampljuset

ULRIKA STAHRE ser en samlad Dick Bengtsson på Moderna museet

Ett stort svartvitt foto precis innan man tar steget in i utställningen: Dick Bengtsson (1936–1989) står, intensivt spejande mot kameran, omringad av sina verk, ett antal skulpturer. Bakom honom ett vattendrag, längre bort en gles skog. Det är höst eller vår. Både ett par skulpturer och konstnären själv speglas i några vattenpölar i förgrunden. Det är en bild både av det skapande jaget och av drömmen om ursprunget – naturen, friheten, vattnet – men också av det som håller oss fast: sammanhanget, de andra, vattenpölens enkla spegel.

Dick Bengtsson är som få andra en konstnärernas konstnär. Och kritikernas, kan man nog tillägga. Fältet är ganska fritt för tolkning, de många sammanställningarna, citaten, svarta fälten och övermålade symbolerna bara skriker efter analys. Ett uppfordrande måleri.

Curatorn Mårten Castenfors har valt att visa ett femtiotal verk, de allra flesta från den period han anser vara bäst, åren 1969–1977. Lokalen är mörk, målningarna punktbelysta. En scenografisk hängning som förstärker det enskilda, ökar koncentrationen, förtätar färgerna. Men som också bidrar till ett förfrämligande, att verken på något sätt innesluts i sina roller, lyfts upp vart och ett till en svårnådd plats.

För ett par år sedan visades Kandinsky i Rom på ett liknande scenografiskt sätt. Det var, där och då, mystifierande: en färgexplosion, inga sammanhang, målerikult. Dick Bengtssons måleri har ett lugnare temperament – hans verk tål att vara i rampljuset utan att bli divor, om man får uttrycka sig så.

De bilder han skapade var av flera slag. Mest kända är kanske sammanställningarna av landsortsidyll och ditmålade svastikor, eller av hus med små leksaksspadar i plast hängande från målningen. Många är också de tudelade verk där ett motiv – från konsthistorien, eller någon interiör – plötsligt går över i universums svartaste svarta.

Fascinerande är ett litet antal tidiga målningar, till exempel Oktoberceremoni och Påsk, där de halvt övermålade fragmentariska motiven skymtar i målningens yta, som tycks krackelerad. Ting från modernismens basrekvisita – en vas, en mask – och ting som hämtats någon helt annanstans ifrån. Deras konturer är tydligt tecknade: de definieras i det hav av möjligheter som målningen fortfarande utgör. Varför Dick Bengtsson har varit och fortfarande är viktig för en yngre generation konstnärer – som Karin Mamma Andersson, Cecilia Edefalk – är inte så svårt att förstå. Det handlar inte bara om teknik, inte bara om motiven, utan förstås om ogripbarheten som uppnås så till synes utan ansträngning, så självklart och så helt renons på attityd.

Redan i höstas utkom Sveriges Allmänna Konstförenings årsbok om Dick Bengtsson, dominerad av en lång essä av Douglas Feuk. Här stöts och blöts tolkningar på alla nivåer, biografiska uppgifter – köksgolvet var ateljé, utbildningen kort men klassresan desto längre – och ett personligt tilltal som är få förunnat. Måleriet smälter samman med talet om måleriet.

Ulrika Stahre