Svart på vitt på jordens topp

En ängel sänker sig ner. Hälften människa, hälften andeväsen betraktar hon omgivningarna med sin upplysta blick. Hos Rilke har ängeln insikt om livets melerade konstitution, dess komplexa sammansättning av ljus och mörker, liv och död.

Maximal variation. Flytande kategorier. Kanske krävs det en ängels skarpsinne för att tyda den globaliserade samtidsmosaiken. Den brittiske konstnären Isaac Julien tar hennes gestalt till hjälp i de audiovisuella installationer som nu visas på Brändström& Stene i Stockholm.

I ett nordligt islandskap vandrar en kvinna pustande över snövidderna. Hennes mörka hud och kläder avtecknar sig skarpt mot det vita. True North visas i två parallella filmbilder: bedövande vacker natur, hundspann, renar, klirrande ismassor; och så detta tunga pulsande genom snön.

Filmen är en hyllning till Matthew Henson, den förste svarte polarfararen, medlem i Peary's expedition till Nordpolen 1909; och möjligen den första människa som stod exakt på jordens topp. Men varken Henson eller de inuiter som möjliggjorde expeditionen blev synliga i historieskrivningen.

Genom att låta den kvinnliga skådespelaren Vanessa Myrie agera Matthew Hensons fantom lyckas Isaac Julien bryta upp den koloniala diskursen. Det var ju bara ett antal människor som irrade runt i Arktis i jakt på en plats, endast möjlig att finna med kompass. En punkt lika artificiell som alla andra klassificeringar som sorterar människor och erfarenheter.

Isaac Juliens bildspråk är starkt estetiserat. Han tycks driven av en gränslös skönhetstörst, den högtidlighet som präglar många filmverk inom konstgenren saknas. Julien använder sig ogenerat av filmmediets alla effekter i en generös och livsbejakande orkestrering som har alla möjligheter att nå utanför konstbranschens snäva kretsar.

För Isaac Julien, med rötter i västindiska Saint Lucia, har undersökandet av det kreolska varit avgörande. Kreolspråken uppstod ur slavsamhällets smältdegel av kulturella erfarenheter. På samma sätt kan man idag tala om en global kreolisering av vitt skilda kulturformer.

Den tredelade Fantôme Afrique gestaltar sammanflätningen mellan det lokala och det globala. Den är filmad på Burkina Fasos landsbygd och i Ouagadougou, centrum för Afrikas filmindustri.

Det är en fantastisk myllrande bildväv, en solig motsats till True North's människotomma kyla. I rytmiska sekvenser, avbrutna av journalfilmer ur landets koloniala historia, exponeras storslagna urbana och lantliga miljöer.

Också här finns det änglar. Vanessa Myrie skrider som en skugga genom bildrummen, avlöst av dansaren Stephen Galloway's uttrycksfulla koreografi. De är ett slags stumma vittnen som beseglar det brokiga och mångtydigas existens.

Camilla Hammarström (kultur@aftonbladet.se)