Det här är en vårsalong som är lätt att gilla
Fler människor porträtteras i en utställning med större bredd
Publicerad 2024-02-10
Visst ljusnar det väl lite, där ute. Planetärt, inte politiskt. När Vårsalongen, denna långlivade och uppenbarligen älskade tradition, slår upp portarna är det lite senare än vanligt, lite mer vår.
Sedan 1921 har förhoppningsfulla konstnärer – unga, gamla, självlärda, professionella – sökt sig till salongen. I år rekordmånga 4 974. Juryn, som för första gången leds av den nya chefen på Liljevalchs, Joanna Sandell Wright, består av två curatorer, Ashik Zaman och Tawanda Appiah och en idrottsman, ryttaren Peder Fredricson. Just den sistnämnde har varit lite av en överraskning. Konstvärlden behöver troligen blickar utifrån. Men visst behöver även andra världar blandas, det kan inte bara vara Handels som förstår att konsten måste synas och ingå i sammanhang utanför gallerier och konsthallar. Är idrottsvärlden nästa bastion?
Curatorer i juryn som har erfarenhet av både normbrytande konst och konst skapad utanför den inre medelklassvita kretsen ökar förväntningarna på en vassare vårsalong än vanligt. Mer queer, mer maskulinitetsundersökande, yngre. Och arbetet med att nå nya grupper och en större bredd verkar ha slagit väl ut, på salongen syns färre norröna skogar och klassisk vemodig natur men fler människor som agerar. Charlotta Grunewalds textila applikationer som porträtterar kvinnor i Pakistan och Afghanistan eller fotografier som skildrar förortsmiljöer, mer levande, mer mänskligt och kanske till och med mer glädjefyllt än i nyhetsrapporteringen, som Linda ”Pistol” Badla Nilssons fotografi ”Ramadan i Solna” eller Adam Lexars ”Period piece”.
Vårsalongen är och måste troligen vara en förutsättningslös mix av temperament, motiv och tekniker. Visst kan juryn i förväg bestämma sig för årets inriktning men det är ändå bredden som gör salongen. Och gärna något lite knäppt. Något som skakar till, något humoristiskt och inbjudande. I år är det svårare att finna dessa udda verk (men de finns, framför allt några korta filmer, och sådant som Stina Lords radioapparater i keramik). Men då är å andra sidan den övergripande tonen lättsammare än på länge och fler verk bjuder in.
Samtidigt vilar det något lite lojt avvaktande över många av målerierna och fotografierna. En drömsk stämning. Invaggande och avväpnande mer än uppfordrande och vasst. Det är lätt att tycka om, lätt att glida fram i salarna. En vårsalong är vad den är: inte en gallerirunda, inte alltid så unik, inte alltid i synk med samtiden. Den representerar något annat eftersom den skapar en folklighet. Ofrivilligt aktuell blir dock till exempel Anna-Malin Anderssons ”Swedish fika – 7 assorted cookies” i gotländsk kalksten.
På den stora jubileumsutställningen när Liljevalchs firade 100 år var det slående hur internationellt inriktad konsthallen hade varit men inte längre var. När nu Vårsalongen har arbetat med en större bredd och kanske lyckas slipa ner lite trösklar och locka en bredare publik, kan jag bara hoppas att Joanna Sandell Wright fortsätter att föra världen till Liljevalchs och Liljevalchs till världen utanför den lilla bubblan.
