Hör... hela huset!

MIKAEL STRÖMBERG blir lycklig av 900 kvadratmeter musik

helskärm

Färgfabriken firar tio år med jubileumskonstverket Playing the Building av David Byrne. Rätt tänkt. Publiken strömmar till.

Vi befinner oss i fluxus–land. För det går knappast att ta miste på Byrnes influenser när han vänder på linsen och betraktar rummet som själva musikinstrumentet. Att ställa ut 900 kvadratmeter ljud som dessutom har visuella kvalitéer är en platsspecifik idé. Men vilken plats är inte specifik? frågar sig Byrne och går steget längre och gör hela byggnaden till en vibrerande klangkropp; det nya superinstrumentet Färgfabriken.

Jag älskar det, mycket för att det lämnar över slutsatserna till besökaren. Det är otvivelaktigt en slutpunkt, men också en början. Ett konstverk som är så beroende av sin publik ställer sig över alla beslut av både social och politisk art och lever vidare i ett autonomt nu.

Något liknande – och ännu större – pågår sedan fem år i tyska Halberstadt där man iscensätter John Cages fabulösa orgelstycke ORGAN2/ASLSP (As slow as possible). Under 639 år ska kompositionen och instrumentet, en tentakelliknande luftdriven orgel med jättetangenter, formas i generation efter generation. Spelplats är klostret S:t Burchardi som under DDR–tiden användes som svinstall och nu alltså har omvandlats till världens största högtalarlåda.

Andra idéer som passerar revy när jag tar plats vid Byrnes instrument och fingrar på tangenterna är doktor Thaddeus Cahills jätteorgel på 200 ton, Theleharmonium från 1905. Och Erik Saties rumsliga Möbelmusik. Förstås också futuristen Luigi Russolos bullerinstrument, intonarumori. Här var det vev istället för tangenter men resultatet liknade Byrnes. De olika lådorna hade egna namn: vrålare, knastrare, skrapare, sprängare och surrare.

I Färgfabriken dominerar ljudet av stål och betong. Kläppar (solinojder) slår mot pelare och bjälkar av stål – knäppare. På golvet står en ettrig elmotor som får hela golvlaget att vibrera – brummare och surrare. Strax under taket blåser komprimerad luft genom rör – sjungare och brölare. Det är en fantastisk mojäng med kablar hängande i vackra mönster från en tramporgel. Tekniskt fungerar det som ett ställverk som ger elektriska triggsignaler, via klaviaturen, till hela rummet och vidare ut i byggnaden.

Inget syntetiskt eller förinspelat material, alltså, utan ett utpräglat taktilt och emotionellt instrument som bäddar in publiken i ett surroundljud med behagliga 4–5 sekunders efterklang.

Det bestående minnet är ljudet av metall mot metall och de lätt sorgsna melodierna från sjungarna och brölarna. Industrialismens sista suck? Å andra sidan är det inget att sörja. ”Ända till vår död kommer det att finnas ljud. Och de kommer att fortsätta efter vår död. Vi behöver inte frukta för musikens framtid” (John Cage).

Konst

Mikael Strömberg