Här öppnar sig bilderna

Enkla, klara, färger och ytor; bilderna öppnar sig ordlöst mot betraktarens kropp. När jag möter Ann Edholms välkalibrerade målningar ute på Millesgården slår det mig hur bråkig och högljudd trenden inom samtidskonsten blivit, närmast maniskt kommunikativ – som om den inte litade på sina uttrycksmedel. Edholms måleri är befriande otidsenligt, effekterna minimala. Det kan handla om en knappt skönjbar fördjupning i underlaget, eller själva upphängningens spikar som blir till en skulptural del av bilden. Det handlar om storlekar, människokroppens mot den svarta rymden. En stillhet i materialet, som vore det meteormalm ruvande på evighetens hemligheter. Så enkelt och storslaget kan det vara.

Vid en jämförelse framstår Håkan Rehnberg som synnerligen pratsam, hans närmast romantiska minimalism lättsam och blomstrande. I en skulptur kallad Apoteket skallrar glasskivorna likt i ett klockspel, en karamellfärgad hälsning till Donald Judd. Rehnberg vinner på att visas tillsammans med sin kollega, Edholms tyngd ankrar hans ibland väl flyhänta anslag.

Ingen av konstnärerna är renläriga minimalister. Det geometriskt konstruktivistiska upplevs som just konstruktion. Inga former undslipper sin inneboende symbolkraft. Särskilt tydligt blir det i Ann Edholms svarta prickar som bildar Musse Piggs inarbetade silhuett. Längst i narrativitet går Rehnberg i sin ilande sköna aluminiumskulptur Asyl. Besökaren går igenom den likt i flygplatsernas säkerhetskontroll. Men ingen hemvist bjuds. Bara ekande tomhet.

Konst

Camilla Hammarström (kultur@aftonbladet.se)